Om jag har en fantastik trädgård? Nej, inte alls. Skomakarns barn ni vet!

Men i september förra året bestämde jag mig för att påbörja en renovering av trädgården. Nu finns det nog en bra grundstomme som det skulle kunna gå att ta vara på och utgå ifrån, men mycket måste bort, röjas, föryngras och planteras om.

Grävning är tungt. Särskilt på den del av trädgården där jorden består av slam från tunnelbanebygget i Stockholm på 1950-talet! Fullständigt stenhårt när det är torrt och tungt som bly när det ska grävas. Men grävning blev det och mycket av den gamla jorden slängdes i komposten.

I samband med grävning av alla planteringar tog jag vara på plantorna. Jag lekte plantskola, delade och planterade om. Jag har en stor mängd riktiga etiketter efter åren av plantering hos kunder och nu kom det till användning. Fantastiskt vad mycket det blev! Och nöjd kände jag mig som kunde ta vara på så mycket. Man behöver verkligen inte köpa nytt. Så mycket av de gamla går att återanvända. Alla skott och delade plantor sattes i ny u-jord och bildade nya friska rötter på nolltid. I ungefär en, en och en halv månad stod de i sina krukor innan de planterades ut.

På bilden låga sorter att plantera uppe på berget. Aurikel, olika timjan, skuggbräcka, svingel och kattfot.

Det är till Växjö man ska åka om man vill titta på och uppleva den utställningsträdgård som Ulf Nordfjell ritade som en hyllning till Carl von Linné i samband med 300-årsjubileet av dennes födelse 1707. Trädgården ställdes ut på Chelsea Flower Show där den vann guldmedalj.

Jag har läst mycket om denna visningsträdgård och sett många bilder och därför var det med viss spänning som jag besökte den i somras.

Platsen för trädgården var lite vid sidan av, inte så där mitt i som man kanske kunde förvänta sig. Men det var bra eftersom platsen var stillsam och vacker invid en insjö. Nu gjorde jag mitt besök i slutet av säsongen men mycket var fortfarande grönt och blommande. Det mest sevärda i denna trädgård är dock inte växterna utan designen i sig, de fina materialen, siktgatorna och rumsbildningarna. Mycket vackert tyckte jag.

Här nedan en länk till växtlistor och i bildspelet kan du se några av mina egna bilder.

Mycket nöje!

http://www.vaxjo.se/upload/www.vaxjo.se/Tekniska%20förvaltningen/Parker/växtlista.pdf

Jag gillar alldeles speciellt mycket planteringar i vandrande skugga! Då får man excellera i olika funkior och ormbunkar, nävor och vackra marktäckare. Skuggtåliga växter har ofta stora blad, inte sällan med vackra marmorvita teckningar.

Den här planteringen är bara ett år gammal men i den fina jorden växer det med sällan skådad kraft och snart är ingen jord synlig. Och det är just precis det som är målet, att ha all jord täckt av skuggans juveler!

Här växer bland annat i framkant en vitbrokbladig vinca som inte är så vanlig. Vinca major ’Vareigata’ heter den på latin. Bladen är lite  större än på den vanliga vincan och växtsättet är lite grövre och mer upprätt. Den här vinca-sorten väljer jag ofta till skuggplanteringar! Runt fötterna breder myskmadra ut sig. En av del allra finaste marktäckarna för halvskuggiga, till skuggiga lägen.

Någon har sagt att smultron överträffar jordgubbar i smak! Sant eller inte så är det i alla fall mer lättskött att ha smultron än jordgubbar. Månadssmultron, ’Fragaria vesca’ på latin, bildar härliga tuvor och klarar sig gott på egen hand. Plantorna ger härligt söta smultron under lång tid!

I den här utställningsträdgården är de planterade med funkia! Härlig kontrast, inte sant? Bra trädgårdskonst med andra ord, att varva det ätliga med prydnadsväxter!

Gillar man lila ska man skaffa sig aubrietia. Vilken färgklick den är så här års! Blommorna sitter tätt, tätt och bildar kompakta kuddar. I Danmark kallas den just blåpude, det vill säga blåkudde på svenska. Allra tätast och finast blir den i full sol, men klarar faktiskt lite skugga också. Blött vill den däremot inte ha, bättre då med lite torrare och gärna kalkhaltig jord.

Att den klarar lite torka gör den lättskött och tålig. Den blir mellan 5 – 10 cm hög och sprider sig lagom sakta. Den blir också så tät att det knappast kommer upp något ogräs i plantan. Bladen är små och en aningen ludna och sitter kvar på plantan hela säsongen. Vintergrön med andra ord och sån´t gillar man ju. I vilt tillstånd växer den i östra medelhavsområdet och att känna till var den växer i vilt tillstånd brukar ge en bra fingervisning om hur den vill ha det för att trivas. Men att den hör till medelhavsväxterna gör ju tyvärr att den kan få svart att klara sig i Sveriges allra kallaste områden.

Lila är den som sagt, men det finns sorter som är cerisefärgade och blekare rosa. Min egen sort, här på bilden, heter ’Blaumeise’ och hör kanske till de vanligaste sorterna. En sann vän i vårträdgården är den!