Kirskål har en beryktad spridningsförmåga och de personer som frivilligt släpper in den i trädgården är lätt räknade. Men kirskålens skira vita blommor är så fina att plocka buketter av att man tar den till sitt hjärta i alla fall. Men släng inte den utblommande buketten i komposten! Gömda kirskålfrön i utspridd kompostjord kan räcka för att starta en mångårig kamp i planteringarna mot kirskålens envisa bladskott.

Ursprungligen är kirskålen, eller kers som den också kallas, en krydd- och medicinalväxt som munkarna förde in i Sverige. Men på grund av den där väldiga spridningsförmågan har den ju sen länge sedan smitit från kryddland och trädgårdar och lever förvildad i naturen som vilken vild växt som helst. Fritt fram att plocka generösa buketter med andra ord!

Det är inte på alla ställen man hinner vattna och passa. Små lerkrukor direkt i solen torkar ut på nolltid och det kan räcka med en ynka dag innan de gröna drömmarna har torkat. Visst finns det fetbladsväxter att ta till men det kan kanske bli lika fint med några lena runda stenar i vackra krukor från Gränsfors? Garanterat skötsel- och passningsfritt!

Linnean hörde till Carl von Linnés absoluta älsklingar. Han tyckte om den så mycket att han gav den namn efter sig själv, Linné.

Det är inte svårt att hålla med honom. Linnean är så liten, så älsklig och vän, att man blir lite öm i hjärteroten när man ser den.

Det ska vara knepigt att odla linnea sägs det. Nu har vi det ju förspänt här i Bergslagen där den växer vild både i skogen intill och på vår tomt. Ibland finns den i handeln att köpa och en av de viktigaste knepen för att få den att trivas i trädgården är att ge den jord med lågt pH och ständig fuktighet. I skogen kan man hitta den över sten och i mossan på små bergknallar men i trädgården blir det ofta för torrt om man planterar den så. Bättre då att sätta den i en gammal stubbe eller som jag själv gjorde, tog hem den murkna gren som den växte på i skogen. Nu ligger grenen i surjordsplanteringen och linneans långa rankor letar sig ut i torven, slår rot och ser ut att trivas förträffligt!

Det är inte ofta man stöter på gamla torra döda träd när man är ute i skogen. I ett modernt skogsbruk är de orationella. De torra träden har inget värde och kan dra till sig skadeinsekter. I tätbebyggda om råden kan de också bli en fara för människor som bor där eftersom ett dött träd lättare faller i höststormen.

Men det är lite synd att de försvinner, de torra och döda träden. Det finns många sällsynta skalbaggar och andra småkryp som lever hela sina liv på döda eller döende träd. Och många av de allra mest sällsynta skalbaggarna har minskat i antal just därför att det har börjat bli så ont om döda träd i landskapet.

Nu finns det ett gryende intresse för att spara död ved och den stora eken utanför TV-huset i Stockholm, som det skrevs så mycket om för en tid sen, föll för sågen men forslades sen till Norra Djurgården där den lämnades att bli boplats för allehanda skalbaggar och småkryp.

Så såga inte ner allt dött i trädgården. Ett gammalt äppelträd, knotigt och halvmurket, kan vara både vackert och kan tjäna plats för insekter som älskar gamla murknande träd!

Varför tycker vi så mycket om vitt? Varför vurmar vi lite extra för de vita blommorna?

Vita Sackvill-West har inspirerat trädgårdsfantaster i årtionden sen hon för numera ganska länge sedan anlade den vita trädgården på sitt och makens gods Sissinghurts. Där samlade hon växter med vita blommor och silverfärgade blad i en trädgårdsavdelning omgärdad av mörka idegranshäckar. Mot mörk bakgrund blir det vita som allra vackrast och när skymningen faller lyser blommorna som små lyktor.

Många av våra vanligaste blommor finns ibland i vitt. Själv har jag hittat och samlat några vilda och förvildade växter i vitt, växter som vanligen har andra färger. Midsommarblomster, liten blåklocka, förgätmigej, fingerborgsblomma och lupin! Den vita lupinen står vi den gamla trappan och är just sådär skinande vit som är så vackert. Lupiner frösår sig villigt men det är inte säkert att den vita blomman bär på frön till vitblommande telningar. Ofta tar de andra färgerna över, men den här vita lupinen står mitt i blickfånget och är så fin, så jag förlåter den om den skulle få blå och rosa avkommor.