Ser du vita blombollar inne bland barrträden i skogen så är års kan det vara getpors du ser! Att det finns en vildväxande rhododendron i Sverige kanske man inte tänker på men skvattram – som den också kallas – hör faktiskt till rhododendronsläktet. Och kryper man nära inpå kan man se vissa liketer med småblommande rhododendron i trädgården.

Skvattram har en väldigt speciell lukt, inte särskilt god om man ska vara ärligt. Myggorna gillar den inte heller och står man ut med att gå omkring och lukta illa, kan man gnida in huden med skvattramblad för att hålla myggorna borta.

Nu finns det ju trevligare användningsområden för skvattram. Som brännvinskrydda har den använts århundraden och varför inte i surjordspartiet i trädgården, med sina snövita blommor? Inte så vanlig, men en kuriositet kan den bli, denna svenska rhododendron!

Det finns nog inte en levande själ som inte får något drömmande i blick om man pratat om en sommaräng. Sommarängen finns som ett ljus i vårt medvetande, nedärvt genom generationers kärlek till naturen.

Men ängen var ändå i vårt gamla bondesamhälle en viktig del av gårdens arbete. Arbetet med ängen bildade ett kretlopp och ängen slogs årligen. Blommor och gräs torkades till hö, hö som vintertid kunde föda ladugårdens kor, getter och hästar. Djuren lämnade ifrån sig spillning som togs tillvara och spreds på våren som gödsel på åkrarna. Åkrarna gav säd till gårdens folk som fick mjöl och bröd och människorna slog följande års äng för att spara hö till kreaturen. År ut och år in, samma viktiga och återkommande syssla.

En äng blir också vackrast om den slås varje år. Vår egen äng i sluttningen ned mot sjön vårdar vi efter gamla metoder, så gott vi har tid och kunskap. Nu glädjer den oss varje år vid midsommartid med en blomming som bara blir ymnigare och ymnigare för varje år. I nutid ger ängen oss vackra sommarminnen istället för dåtidens livsviktiga hö till kreaturen. Men jag tror att folk tyckte om ängen redan då!

Nu har vi klippt gräsmattan några gånger men vi klipper den aldrig innan gullvivor, tusensköna och revsuga blommat ut! Med åren har de spritt sig och får gräsmattan att se ut som en sommaräng mitt bland villorna. En sommaräng såsom den skulle kunna sett ut på en vall, dit man släppt korna efter första slåttern. Annars brukar sommarängar bli vackrast på mager och torr mark, men i vår gräsmatta är leran tjock och näringsrik på sina ställen, inte alls den magra ängsmark som man läst om ska vara förutsättningen för en vacker äng.

I vår trädgård har det liksom bara blivit såhär, egentligen mest därför att jag har svårt att rensa bort det som trivs och som självmant slår sig ner. Vill man känna sig genuin och historiskt korrekt i sina ängsambitioner, får man låssas att det är just en vall som kreaturen gödslat och gjort näringsrik. Och då befolkas ängen av de växter som trivs i näringsrik jord, gullviva, revsuga och tusensköna!

Nu har vi nog röjt färdigt i vår backe ner mot sjön. Svårt att tro att här växte tät barrskog en gång i världen. Den togs ner för ett tiotal år sedan, några år innan vi kom hit. När tät skog huggs ner frigörs mycket kväve i marken och det blir en enorm växtkraft och slyet står som spön i backen. Nu har vi under de senaste 6 åren  tagit ner ett 15 tal björkar, röjt sly och hållit efter. Äntligen börjar det se fint ut och man kan låta nya träd få komma upp. Faktum är att en sjöutsikt ofta blir vackrast om den får skimra genom träd och buskar. Smågranarna som kommer upp i mängd tycker jag om och jag sparar dem i små grupper. Det passar fint till björkstammarna och ger också bra skydd för fåglar och smådjur. Och dem vill man ju värna!