Varför tycker vi så mycket om vitt? Varför vurmar vi lite extra för de vita blommorna?

Vita Sackvill-West har inspirerat trädgårdsfantaster i årtionden sen hon för numera ganska länge sedan anlade den vita trädgården på sitt och makens gods Sissinghurts. Där samlade hon växter med vita blommor och silverfärgade blad i en trädgårdsavdelning omgärdad av mörka idegranshäckar. Mot mörk bakgrund blir det vita som allra vackrast och när skymningen faller lyser blommorna som små lyktor.

Många av våra vanligaste blommor finns ibland i vitt. Själv har jag hittat och samlat några vilda och förvildade växter i vitt, växter som vanligen har andra färger. Midsommarblomster, liten blåklocka, förgätmigej, fingerborgsblomma och lupin! Den vita lupinen står vi den gamla trappan och är just sådär skinande vit som är så vackert. Lupiner frösår sig villigt men det är inte säkert att den vita blomman bär på frön till vitblommande telningar. Ofta tar de andra färgerna över, men den här vita lupinen står mitt i blickfånget och är så fin, så jag förlåter den om den skulle få blå och rosa avkommor.

Alldeles speciellt söta just nu är alunrotens blommor. Har man valt en sort med ljusrosa blommor mot mörka blad blir man verkligen belönad.

Här de vackra och skira blommorna på sorten ’Rachel’ som har mörkt rödgröna blad och fina vitrosa blommor på tunna skaft. Ett tiotal plantor som planterats i min trädgård de senaste året blommar så vackert nu att jag gärna vill dela med mig.

Alströmerian, eller inkalilja som den ibland kallas för, är en underbar snittblomma! Den här färgkombon i limegrönt och blekt gammalrosa är helt underbar!

Alströmerian är uppkallad efter Claes Alströmer, en av Linnés lärljungar. Under ett besök i Spanien på 1700-talet träffade han på den här vackra blomman och tog den hem till Sverige. Alströmerian kan odlas som perenn i landets mildare delar men kan göra sig precis lika bra som ettårig utplanteringsväxt i urnor och krukor.

Claes Alströmer ja, han hade en ganska känd pappa också, Jonas Alströmer. Han med potatisen ni vet! Men det är en annan historia.

I en gammal bod har vi dragit in vatten och satt upp ett gammalt handfat, ett sån´t där gammalt ett med en kran i varje hörna. Eftersom vi inte har ett riktigt badrum känns det skönt att ha rinnande vatten, handfat och spegel för morgonbestyren. Men det fungerar bara sommartid. På vintern fryser det lilla utrymmet.

Vad det känns sommar nu att sopa bort döda flugor, putsa spegeln och hänga upp handdukarna! I fönstret har jag satt en av mina favoritblommor från ängen, smörbollen. Här i Bergslagen kallas den för daldocka, en namn lika poetiskt som sommarängen den växer på. På latin gav Linné den namnet Trollius, ganska poetiskt det också.

Tidig morgon, klocka är bara halv sju. På norrsidan av huset lyser försommarsolen på planteringen. Den är lite omgjord sen i fjol. All gammal jord åkte på komposten och ett 30 cm tjockt lager med ny näringsrik jord sätter fart på växtligheten. Blodolvonet är nedklippt till fotknölarna och kommer upp med rödanlupna skott. Små barnplantor av rödbladig heuchera lyser i solen och nyplanterade benved fyller ut i framkant. Jag har lyckats hålla sniglarna på avstånd och funkians blad är orörda och hela.

Det är tyst och alldeles fantastiskt underbart! Det är är en ynnest att ha en trädgård.