Gulltören och vårtörel är riktiga färgklickar så här års. Vanliga och lättodlade! Då är det heller inga växter som det skrivs om eller som dyker upp i trädgårdsreportage. Det är synd för det här är blommor man blir glad av, riktigt glad.

Gulltöreln bildar täta, höga tuvor med ett rundat växtsätt. De egentliga blommorna är små och sitter omgärdade av neongula högblad som sitter kvar länge efter att blommorna lagt ner för året. Gulltöreln har inte många krav på växtplatsen men i riktigt god jord blir den fantastiskt kraftig och hög. Då ser den härligt maffig och exklusiv ut!

Inte lika hög blir den äldre släktingen vårtöreln. Jag kallar den så eftersom den ganska ofta finns kvar på gamla ödetomter och kvarlämnade trädgårdar. Den sprider sig ohämmat till och med på mager jord, en egenskap att ta vara på om man har ett omöjligt ställe i sin trädgård där annat tycks gå om intet. Vårtöreln är lätt att känna igen med sina limegröna tunna blad som sitter spridda utefter stjälken. Klipper man ner den efter blomningen kommer nya friska och dekorativa blad upp igen. Lämnas den får de utblommade blommorna en ganska fin lite rosa ton som också kan vara dekorativa.

Törlar är kort sagt härliga och bör uppskattas efter förtjänst!

Ibland kanske trädgården inte hinns med? Det blir inte av att rensa ogräs, plantera och tukta.

Men det är väl egentligen inte nåt´att bli stressad av? Titta så fint det kan bli om blommor och växter får sköta sig själva under några år. I den här planteringen har ulleternell, kirskål och i bakgrunden gullris, fått sprida sig lite som de vill. Riktigt charmigt faktiskt!

Någon har sagt att smultron överträffar jordgubbar i smak! Sant eller inte så är det i alla fall mer lättskött att ha smultron än jordgubbar. Månadssmultron, ’Fragaria vesca’ på latin, bildar härliga tuvor och klarar sig gott på egen hand. Plantorna ger härligt söta smultron under lång tid!

I den här utställningsträdgården är de planterade med funkia! Härlig kontrast, inte sant? Bra trädgårdskonst med andra ord, att varva det ätliga med prydnadsväxter!

Är röd en svår färg? Länge har vi ju älskat det lila, violetta och blå mot silvriga bladverk. Men rött! Kan man ha sån´t i sin trädgård?

Rött är en underbar färg om den används på rätt sätt. Rött har en förmåga att alldeles försvinna i skugga medan den i sol verkligen kan bli ett blickfång. Har du stora avstånd i din trädgård är den röda färgen suverän om man vill skapa något som drar ögat till sig en bit bort, något som skapar djup och dimension. Välj då växter med lite större och tydliga blommor, eller växter som bildar stora blomsterkuddar.

Om utgångsläget i din trädgård är just de kalla färgerna med blått och silver blir det vackrast med djupt blodröda blommor, inte tomatrött eller en röd färg som stöter åt orange. Kan ju bli läckert med kontraster förståss men jag tycker det riktigt blodröda blommorna är vackrast. De har ofta en underbar lyster, som sammet.

Dahliorna har många röda sorter och är tacksamma eftersom de blommar hela sommaren.

Som utplanteringsväxt är petuniorna vanliga. Sorten ’Million Bell’ bildar rundade kuddar. De riktigt blodröda är inte så vanliga i handeln men hittar du den har du en vacker blomsterkudde hela sommaren.

Inte heller så vanligt är det med blodröda liljor, men de finns. Den här sorten har jag fått av en släkting. Tyvärr har vildsvinen ätit upp lökarna i år så jag får glädja mig åt gamla foton i stället.

Man kan ju inte glömma rosorna om man talar om blodröda blommor! Här finns det däremot många sorter att välja mellan. Av rabattrosorna är sorten ’Ingrid Bergman’ skapligt lätt att få tag på. Vacker och reslig.

Av klängrosorna är den här sorten ’First Award’, just en vinnare. Underbara blodröda blommor och lång blomningstid.

Så skaffa lite blodrött till din trädgård och trädgården får en högre puls!

Gillar man lila ska man skaffa sig aubrietia. Vilken färgklick den är så här års! Blommorna sitter tätt, tätt och bildar kompakta kuddar. I Danmark kallas den just blåpude, det vill säga blåkudde på svenska. Allra tätast och finast blir den i full sol, men klarar faktiskt lite skugga också. Blött vill den däremot inte ha, bättre då med lite torrare och gärna kalkhaltig jord.

Att den klarar lite torka gör den lättskött och tålig. Den blir mellan 5 – 10 cm hög och sprider sig lagom sakta. Den blir också så tät att det knappast kommer upp något ogräs i plantan. Bladen är små och en aningen ludna och sitter kvar på plantan hela säsongen. Vintergrön med andra ord och sån´t gillar man ju. I vilt tillstånd växer den i östra medelhavsområdet och att känna till var den växer i vilt tillstånd brukar ge en bra fingervisning om hur den vill ha det för att trivas. Men att den hör till medelhavsväxterna gör ju tyvärr att den kan få svart att klara sig i Sveriges allra kallaste områden.

Lila är den som sagt, men det finns sorter som är cerisefärgade och blekare rosa. Min egen sort, här på bilden, heter ’Blaumeise’ och hör kanske till de vanligaste sorterna. En sann vän i vårträdgården är den!