I det här lilla glashuset har jag tidigare haft frösådder och småkrukor. Men nu bär det av till USA i två veckor och det får bli något mer hållbart att ställa i miniväxthuset, något som inte kräver så mycket vattning och passning. De här minivaserna är lika fina utan några blommor i och var precis i rätt storlek!

Höst är ju inte bara lövräfsning och en massa jobb. Man måste ge sig tid att pynta lite också. Men eftersom vi lämnade vårt ställe för vintern nu tog jag det enklaste vad naturen hade att bjuda på. Det är ju bara fåglarna och de vilda djuren som ser vad man gjort när man åker därifrån! Därför blev det gransris i krukorna och några kottar. Äpplena åts upp under dagen av oss lövräfsare!

Fast det är roligt när man kommer upp nästa gång att det ser lite välkomnande ut.

Ingrid Marie är väl en av de godaste svenska äpplena som finns eller hur! Liten, röd och rund är den också fin att titta på och passar så där förträffligt bra att bara lägga fram till lyst. Titta vad fint ovanpå Stig Lindbergs tyg ”Fruklåda”!

Jag läser att tyget ”Fruktlåda” ritades på inrådan från Astrid Sampe som till en utställning på NK 1947 ville att den kreative Stig Lindberg skulle rita tygmönster och för en stund lämna keramiken som han vanligen jobbade med. Sagt och gjort och till utställningen ritades också de nu välkända mönstren ”Melodi”, ”Lustgården och ”Pottery”.

Om tyget ”Fruklåda” är välplanerad design är äpplet Ingrid Marie inte framodlat och planerat utan faktiskt en sort som ”hittats”, i det här fallet på ön Fyn i Danmark där läraren K. Madsen hittade ett träd med äpplen som han döpte efter sin dotter Ingrid Marie. Att hitta en vildsådd frukt som är bra hör till undantagen och de äppelträd vi köper i plantskolan är ympade, det vill säga förökade vegetativt, vilket ger en avkomma som blir precis som man planterat. I bästa fall!

Vi ska vara glada för att läraren på Fyn tog hand om äppelträdet för Ingrid Marie vill vi ju inte vara utan. Inte tyget ”Fruklåda” heller.

Av en gammal släkting har jag ärvt gamla glasburkar, burkar som i årtionden använts till att konservera grönsaker och svamp i. Några av burkarna tycks vara riktigt gamla med sina skimrande och blåsiga glasväggar.

Numer blir det inte mycket konservering och glasburkarna fylls med vackra ting från naturen. I den högsta burken med lock har jag lagt de vackraste av alla kottar, de från lärkträdet. Svart trumpetsvamp passar att torka och ryms i burken snett framför. Jag sparar gärna på saker och ting och på toppen väv från franska ostar som köpts för länge sedan. Torkad svamp måste ligga luftigt och därför passar den glesa väven till dessa.

Kastanjer är alltid vackra men man får räkna med att de krymper en smula efter att ha torkat i rumstemperatur. Sätt inte på locket för tidigt!

Vasen med nyponen är däremot inte gammal. Det är en av tre fina små vaser som Jonas Wagell ritat för Design House.