Kryddor hör julen till och finast smak blir det om man maler kryddorna själv. I de små burkarna har jag saffran, anis och kardemumma. Saffran i lösvikt känns som en lyx och efter att ha sett hur saffransbönder i södra Europa vördsamt skördar och samlar de smala märkena från saffranskrokusen blir man smått andäktig över denna underbara julkrydda. Det krävs 100 000 krokusar för att samla ihop 1 kg saffran och all skörd sker för hand!

Kardemumma är kanske inte lika lyxbetonad men doftar underbart. Stjärnanis doftar underbart den också men är ju framför allt väldigt vacker att se på. Och i ärlighetens namn är det just därför jag har den i glasburk, för att kunna se de fina frökapslarna! Med tunt bomullstyg som skydd kan kryddofterna tränga igenom och sprida sig i julköket innan de krossas i morteln.

Vackra äpplen doftar de också och får ligga som dekoration. När de börjar skrumpna en smula delas de för att hängas ut som fågelmat.

Jag fick några fina krysantemum av min far. Tänker man klassiska julväxter kanske inte krysantemum är det första som dyker upp i huvudet men de snövita blommorna och vackra bladverket kan man absolut räkna med i juletider.

Den gamla brödkorgen fick hysa de två plantorna och med rött sidenband, grovt snöre och rödvita folkloreband kändes det jul med en gång. Fina kontraster mot krysantemumbladen blev det med ris från bergtallarna i trädgården. Några äpplen från fruktfatet av svenska sorten Aroma och pinjekotte från en släktings trädgård i Las Vegas. Med plock från trädgård och kök och sparade gamla grejor blev det riktigt fint!

Vinterkylan biter lite i kinderna och det är dags att besöka julmarknaden på Zetas trädgård. Åkarbrasor och het glögg håller oss varma. Vi strosar mellan marknadsstånden och borden där kransar, kottar, ris och girlander ligger vackert upplagda. Stilen känns numera igen som en typisk Zetasstil och Victoria Skoglunds ande vilar liksom över allting. Naturmaterial, rost och vackert slitage. Mossbelupet och rustikt men ändå lite flärdfullt. Och med folkloristiska band och lingonplantor känns den gammalsvenska julen närvarande, invand och välkomnande.

Nu börjar det dra ihop sig till amaryllistider igen och jag tittar tillbaka på mina bilder för att se om jag kommer ihåg någon favorit från tidigare år.

Länge har jag tyckt att de där enorma, blodröda sorterna är vackrast. Sorten ’Benfica’ har jag haft i flera år men så ändras smaken och i år känner jag att de lite mer finlämmade och enkla sorterna är vad det kommer att bli. Och gärna fräkniga kronblad, sirligt ihopsatta i glesa klasar som sorten här nedan.

De blodröda med jätteblommor längre ner fotade jag på Edvard Anderssons Växthus i Bergianska för några år sedan. Även om jag hellre har andra sorter så måste man ju medge att de är helt magnifika! Så jag visar dem gärna igen.

Nu tappar tallarna sina kottar. Dags att plocka om man vill ha till julens dekorationer. Är vädret fuktigt utomhus är kottarna slutna och fjällen ligger tätt in till kottens kropp. Men väl inne i värmen, där man torkar dem bäst utspridda på ett fat, vinklar fjällen ut sig till den där karaktäristiska kotteformen. Och inte behöver det göras något mer än så egentligen. Kottar har en sådan fin form att det är dekorativa precis som de är.