Nu har vi nog röjt färdigt i vår backe ner mot sjön. Svårt att tro att här växte tät barrskog en gång i världen. Den togs ner för ett tiotal år sedan, några år innan vi kom hit. När tät skog huggs ner frigörs mycket kväve i marken och det blir en enorm växtkraft och slyet står som spön i backen. Nu har vi under de senaste 6 åren  tagit ner ett 15 tal björkar, röjt sly och hållit efter. Äntligen börjar det se fint ut och man kan låta nya träd få komma upp. Faktum är att en sjöutsikt ofta blir vackrast om den får skimra genom träd och buskar. Smågranarna som kommer upp i mängd tycker jag om och jag sparar dem i små grupper. Det passar fint till björkstammarna och ger också bra skydd för fåglar och smådjur. Och dem vill man ju värna!

Nu blommar tidbasten på sina nakna grenar. Busken är en gåva och har flyttats från en trädgård i Stockholmstrakten till vårt ställe i Bergslagen. Den är rejält stor men om man flyttar sina buskar på sena hösten när de gått i vintervila kan man flytta förvånansvärt stora buskar och träd. Tänk på alla stora parkträd som planteras på vårvintern i gropas stora som containrar. De överlever!

Vi borde våga flytta mer. Flera av mina egna buskar har flyttat både två och tre gånger. Då har jag haft möjlighet att hitta det optimala stället för mitt skötebarn. Men som sagt, hösten är bästa tiden, så än så länge får man ge sig till tåls.

Att ta sig en liten runda i trädgården eller naturen tillhör mina guldstunder. Så här års kanske man tror att det inte finns mycket att hämta till krukor och byttor. Men det finns det! Jag tycker om de vackra dova färgerna hos det som naturen kan bjuda på innan det börjar grönska. De här är resultatet av en liten vandring i trädgården i Bergslagen förra året. Kärleksörtens bruna vissnade blomställningar, blåbärsriset i vatten som snart ska slå ut och vitmossa från kärret i den lilla krukan längst fram. Naturligt och vackert!

Ibland måste man krypa nära inpå. Riktigt nära. Det här är blomman på pestskråpet. Namnet låter ju inte så lockande men kommer man nära kan man förundras över att en växt med så fult namn har så söta blommor. Ibland bjuder naturen på överraskningar.

Mosippan hör till de där växterna som man väntat på i många års tid. Lite knepig att få tag på och inte alltid så lättodlad.

Trots namnet hör den inte till de vanliga sipporna utan ingår i en egen familj, Pulsatilla!

Den är otroligt söt med sina rosaskimrande blomkalkar som på våren letar sig upp genom fjolårsgräset. Att odla den i ren sand är ett tips. I vilt tillstånd lär den få extra livsglädje efter skogsbrand.

Nu kan man ju inte fixa skogsbrand på tomten så där utan vidare men en sandbädd kan säkert fixas till. Letar nu med ljus och lykta efter plantor. Har väntat i flera år så det borde vara dags nu.

Är den inte bedårande?