Det finns många lärkträd runt vårt ställe i Bergslagen. Från herrgårdens park och omgivning har de spritt sig och dyker upp på allehanda ställen. Lärken går till vintervila sent på hösten, när alla andra träd är avlövade. Då gulnar de och lyser citrongula i skogsdungarna. På sommaren när allt grönt smälter de in och syns inte men på sena hösten kan man räkna dem i flertal.

De riktigt gamla träden fäller kottar och grenar i mängd. Gråa lavar befolkar de knotiga grenarna och jag plockar dem från marken att ta med hem. De skräpar och har sig och passar därför förträffligt i höga, smala cylinderglas. Grenarna torkar fint och kottarna sitter kvar och man kan ha dem inomhus i flera år. Evighetsvackert!

Vinterkylan biter lite i kinderna och det är dags att besöka julmarknaden på Zetas trädgård. Åkarbrasor och het glögg håller oss varma. Vi strosar mellan marknadsstånden och borden där kransar, kottar, ris och girlander ligger vackert upplagda. Stilen känns numera igen som en typisk Zetasstil och Victoria Skoglunds ande vilar liksom över allting. Naturmaterial, rost och vackert slitage. Mossbelupet och rustikt men ändå lite flärdfullt. Och med folkloristiska band och lingonplantor känns den gammalsvenska julen närvarande, invand och välkomnande.

Flyger över slättlandskapet runt Arlanda och ska snart landa. Det är lördag eftermiddag och de tunna molnen ligger högt upp i atmosfären. Piloten berättar att temperaturen ligger runt noll. Väl genom molntäcket ser jag att marken är vit av frost i dalsänkor och på norrsidor. Svenskt grått novemberväder och hjärtat slår ett extra slag. Härligt att vara hemma igen i den Svenska gråkalla forsten. Det var frost i Maryland USA också, på morgnarna. Amerikanarna har inga isskrapor i sina bilar och rutorna fick skarpas med kreditkort. Rumporna blev frusna på iskalla skinnsäten.

Här hemma är vi vana och den hämtande bilen var uppvärmd och famnen som välkomnade lite varmare än så.

Frost kan vara magiskt vackert. Se bara här på stenarna på skifferbordet på landet. Kristalltäcket ligger flortunt över ytorna. De behövs bara några ynka solstrålar så smälter isen till vattendroppar som snällt väntar på att få blir nedfrysta till vackra kristaller under kommande natt.

Höst är ju inte bara lövräfsning och en massa jobb. Man måste ge sig tid att pynta lite också. Men eftersom vi lämnade vårt ställe för vintern nu tog jag det enklaste vad naturen hade att bjuda på. Det är ju bara fåglarna och de vilda djuren som ser vad man gjort när man åker därifrån! Därför blev det gransris i krukorna och några kottar. Äpplena åts upp under dagen av oss lövräfsare!

Fast det är roligt när man kommer upp nästa gång att det ser lite välkomnande ut.

Äntligen dagsmeja. Utemöblerna tittar fram under snön och solen värmer mot husväggen och man blir lätt om hjärtat.