Linnean hörde till Carl von Linnés absoluta älsklingar. Han tyckte om den så mycket att han gav den namn efter sig själv, Linné.

Det är inte svårt att hålla med honom. Linnean är så liten, så älsklig och vän, att man blir lite öm i hjärteroten när man ser den.

Det ska vara knepigt att odla linnea sägs det. Nu har vi det ju förspänt här i Bergslagen där den växer vild både i skogen intill och på vår tomt. Ibland finns den i handeln att köpa och en av de viktigaste knepen för att få den att trivas i trädgården är att ge den jord med lågt pH och ständig fuktighet. I skogen kan man hitta den över sten och i mossan på små bergknallar men i trädgården blir det ofta för torrt om man planterar den så. Bättre då att sätta den i en gammal stubbe eller som jag själv gjorde, tog hem den murkna gren som den växte på i skogen. Nu ligger grenen i surjordsplanteringen och linneans långa rankor letar sig ut i torven, slår rot och ser ut att trivas förträffligt!

Det är inte ofta man stöter på gamla torra döda träd när man är ute i skogen. I ett modernt skogsbruk är de orationella. De torra träden har inget värde och kan dra till sig skadeinsekter. I tätbebyggda om råden kan de också bli en fara för människor som bor där eftersom ett dött träd lättare faller i höststormen.

Men det är lite synd att de försvinner, de torra och döda träden. Det finns många sällsynta skalbaggar och andra småkryp som lever hela sina liv på döda eller döende träd. Och många av de allra mest sällsynta skalbaggarna har minskat i antal just därför att det har börjat bli så ont om döda träd i landskapet.

Nu finns det ett gryende intresse för att spara död ved och den stora eken utanför TV-huset i Stockholm, som det skrevs så mycket om för en tid sen, föll för sågen men forslades sen till Norra Djurgården där den lämnades att bli boplats för allehanda skalbaggar och småkryp.

Så såga inte ner allt dött i trädgården. Ett gammalt äppelträd, knotigt och halvmurket, kan vara både vackert och kan tjäna plats för insekter som älskar gamla murknande träd!

Ibland händer det att man är lite väl hårdhänt. En stjälk går av eller en blomma faller till marken av misstag. Inte kan man böja sig ner, plocka upp och sen bara slänga?

Nej, jag sparar nästan alltid de här misstagen. Då kommer småvaserna till användning och har man tur blir det hela riktigt lyckat. Här en avbruten stjälk från kaprifolen och en avklippt blomma från flamingoblomman. Blev ganska fint tillsammans, eller hur?

Varför tycker vi så mycket om vitt? Varför vurmar vi lite extra för de vita blommorna?

Vita Sackvill-West har inspirerat trädgårdsfantaster i årtionden sen hon för numera ganska länge sedan anlade den vita trädgården på sitt och makens gods Sissinghurts. Där samlade hon växter med vita blommor och silverfärgade blad i en trädgårdsavdelning omgärdad av mörka idegranshäckar. Mot mörk bakgrund blir det vita som allra vackrast och när skymningen faller lyser blommorna som små lyktor.

Många av våra vanligaste blommor finns ibland i vitt. Själv har jag hittat och samlat några vilda och förvildade växter i vitt, växter som vanligen har andra färger. Midsommarblomster, liten blåklocka, förgätmigej, fingerborgsblomma och lupin! Den vita lupinen står vi den gamla trappan och är just sådär skinande vit som är så vackert. Lupiner frösår sig villigt men det är inte säkert att den vita blomman bär på frön till vitblommande telningar. Ofta tar de andra färgerna över, men den här vita lupinen står mitt i blickfånget och är så fin, så jag förlåter den om den skulle få blå och rosa avkommor.

Att ha trädgård kan verkligen ibland innebära annat än att rensa ogräs. Att rensa i skog till exempel!

Själva har vi hur mycket björk som helst och somliga skymmer solen nere på stranden. Då mognar beslutet att låta dem falla för motorsågen! Vårvintern är en bra tid för trädfällning och när alla klabbar är kånkade upp till vedbacken och upphuggna är det dags för stapling!

Vedstapling är en konstart för sig och efter att ha läst Lars Nyttings bok ”Ved” är inspirationen på topp! En rund stapel staplas som ett fint blickfång i trädgården och inte ens duggregn och en oherrans massa knott kan stoppa staplarna! Den kvinnliga delen av trädgårdsbesättningen ojar sig mer över de gräsligt fula mygghattarna från Överskottsbolaget än de faktum att staplarna, trots hattarna, ser ut att ha fått mässlingen av alla knottbett!