Gillar man lila ska man skaffa sig aubrietia. Vilken färgklick den är så här års! Blommorna sitter tätt, tätt och bildar kompakta kuddar. I Danmark kallas den just blåpude, det vill säga blåkudde på svenska. Allra tätast och finast blir den i full sol, men klarar faktiskt lite skugga också. Blött vill den däremot inte ha, bättre då med lite torrare och gärna kalkhaltig jord.

Att den klarar lite torka gör den lättskött och tålig. Den blir mellan 5 – 10 cm hög och sprider sig lagom sakta. Den blir också så tät att det knappast kommer upp något ogräs i plantan. Bladen är små och en aningen ludna och sitter kvar på plantan hela säsongen. Vintergrön med andra ord och sån´t gillar man ju. I vilt tillstånd växer den i östra medelhavsområdet och att känna till var den växer i vilt tillstånd brukar ge en bra fingervisning om hur den vill ha det för att trivas. Men att den hör till medelhavsväxterna gör ju tyvärr att den kan få svart att klara sig i Sveriges allra kallaste områden.

Lila är den som sagt, men det finns sorter som är cerisefärgade och blekare rosa. Min egen sort, här på bilden, heter ’Blaumeise’ och hör kanske till de vanligaste sorterna. En sann vän i vårträdgården är den!

Visst är de härliga, stolarna från Smedjan i Varberg? Hittade dem på årets Rum och Trädgård i Kista  http://www.rumochtradgard.se. Nu står de på uteplatsen utanför bastun nere vid sjön på vårt ställe i Bergslagen. Vackert grålaserade smälter stolarna in så fint i omgivningen.

De är faktiskt hopsatta bara med rep. Inte en enda skruv! De gör att de är en aningens lösa och följsamma vilket gör att de är sköna att sitta i, faktiskt jättesköna! Just att de är lite så där följsamma gör att de också passar att ställas på sandstranden, där det ibland kan vara svårt att få något att stå stadigt. Kika gärna på Smedjans hemsida => http://www.smedjanbeds.se 

Att skapa ett vattenblänk i trädgården betyder mycket för hur man ska uppfatta sin trädgård. Det allra minsta kan göra att man tycker att trädgården känns större. Och det behöver inte alls krävas stora arrangemang och en massa anläggningsjobb. I det här fallet har man använt ett enkelt keramikfat, en pump och ett litet vattenmunstycke. Under vattenpipen står ett kärl som samlar upp vattnet som sen forslas runt av pumpen och rinner ut i fatet igen. Stenar döljer kärl och slangar och pumpen får man förmoda stå gömd bakom plankorna till höger.

Ofta är det just stenar och växter runt om kring som får det hela att bli vackert. Här är planterat skuggbräcka, strandiris och funkia, växter som gärna gillar en liten skuggig och sval miljö, perfekt vid vattenblänket. Enkelt och väldigt fint!

På vårt ställe i Bergslagen har vi vild natur alldeles runt husknuten. Här är granskogarna stora och sjöarna alldeles blå. På våren fylls backarna med vitsippor och gärdsmygen sjunger som aldrig förr. Tidigt på morgonen är det fortfarande frost i mossan och man får svepa morgonrocken tätt kring kroppen på vägen till utedasset.

Mot granskogens varma gröna färg sträcker sig de vita björkstammarna mot skyn. Innan sommarens blommor slagit ut på ängen går färgerna i vitt och grått mot grönt och brunt. Skogens och jordens färger. Någon tycker kanske det är trist men jag tycker det är vackert på ett stillsamt och naturligt sätt. Och mot naturens färger får man välja saker till uteplatsen som inte tar loven av naturen. Möbler i grova dimensioner som står ute under hela året för att med tiden få en grå patina, korgar i grova vidjor tillsammans med stora mossbelupna stenar. Ting som vackert smälter in i omgivningen.

Snart fylls korgarna med sommarens blommor och på bordet ställs frukostkoppen med te och man kan luta sig tillbaka och se ut över sjön. Guldstunder i livet!

Trädgårdsaurikel har funnit länge i odling. Den är en riktig mormorsväxt! De är lätta att korsa och förr i världen försökte trädgårdsvänner överträffa varandra med ständigt nya spännande färgkombinationer. Auriklarna sattes i krukor uppradade i särskilda trapphyllor för att visas upp för intresserade.

Trädgårdsaurikel borde kunna vara lika spännande nu som då. Inte minst därför att den blommar så rikligt tidigt på våren, samtida med alla vivor. Mina egna har jag förökat från en planta som jag fick i gåva för många år sedan. Härligt chockrosa syns de i vårrabatten från långt håll. De är tåliga och lättskötta men behöver planteras om med en 4 – 5 års mellanrum. Rothalsarna blir till slut långa nakna stjälkar som inte är särskilt vackra. Omplanterade exemplar blommor också mycket bättre. I halvskuggigt läge i normal trädgårdsjord och är de en prydnad för trädgården.