Jag önskar mig en stengärdesgård, en omsorgsfullt lagd stengärdesgård som kan ringla sig genom trädgården. Stengärdesgården på bilden är nylagd och har ännu inte fått någon patina. Med åren kommer löv och barr lägga sig uppe på stenarna, silas ner i mellanrum och springor av regn och smältvatten. Långsamt förmultnar växtdelarna och bildar jordmån för mossor och fetbladsväxter, för kryptimjan och styvmorsviol. Kanske dyker det upp mandelblom där jorden är lite djupare och med tiden blir muren bara grönare och grönare.

Det är inte i alla delar av landet som det förekommit stengärdesgårdar, men i trakter där det varit gott om sten i marken finns murarna kvar och minner om människors slit och möda. Stengärdesgården kunde tjäna som stängsel men var också ett sätt att göra sig av med all sten som brutits upp i åkertegar, sten som bara var i vägen när åkern skulle plöjas.

Men numera lägger vi stengärdesgårdar bara för att det är vackert att se på. Och är den välgjord kan den hålla i många, många år.