Det finns nog inte en levande själ som inte får något drömmande i blick om man pratat om en sommaräng. Sommarängen finns som ett ljus i vårt medvetande, nedärvt genom generationers kärlek till naturen.

Men ängen var ändå i vårt gamla bondesamhälle en viktig del av gårdens arbete. Arbetet med ängen bildade ett kretlopp och ängen slogs årligen. Blommor och gräs torkades till hö, hö som vintertid kunde föda ladugårdens kor, getter och hästar. Djuren lämnade ifrån sig spillning som togs tillvara och spreds på våren som gödsel på åkrarna. Åkrarna gav säd till gårdens folk som fick mjöl och bröd och människorna slog följande års äng för att spara hö till kreaturen. År ut och år in, samma viktiga och återkommande syssla.

En äng blir också vackrast om den slås varje år. Vår egen äng i sluttningen ned mot sjön vårdar vi efter gamla metoder, så gott vi har tid och kunskap. Nu glädjer den oss varje år vid midsommartid med en blomming som bara blir ymnigare och ymnigare för varje år. I nutid ger ängen oss vackra sommarminnen istället för dåtidens livsviktiga hö till kreaturen. Men jag tror att folk tyckte om ängen redan då!