Linnean hörde till Carl von Linnés absoluta älsklingar. Han tyckte om den så mycket att han gav den namn efter sig själv, Linné.

Det är inte svårt att hålla med honom. Linnean är så liten, så älsklig och vän, att man blir lite öm i hjärteroten när man ser den.

Det ska vara knepigt att odla linnea sägs det. Nu har vi det ju förspänt här i Bergslagen där den växer vild både i skogen intill och på vår tomt. Ibland finns den i handeln att köpa och en av de viktigaste knepen för att få den att trivas i trädgården är att ge den jord med lågt pH och ständig fuktighet. I skogen kan man hitta den över sten och i mossan på små bergknallar men i trädgården blir det ofta för torrt om man planterar den så. Bättre då att sätta den i en gammal stubbe eller som jag själv gjorde, tog hem den murkna gren som den växte på i skogen. Nu ligger grenen i surjordsplanteringen och linneans långa rankor letar sig ut i torven, slår rot och ser ut att trivas förträffligt!

Tycket för rhododendron går lite i vågor. En gång i världen drömde jag om ett rhododendronberg. Vårt hus ligger på en skogs- och bergstomt och det passar som hand i handske att ha rhododendron där. Rhododendron trivs toppen i fuktiga bergsskrevor och i närheten av tall och gran. Barren från barrträden sänker pH-värdet i jorden och rhododendron hör till de typiska surjordsväxterna.

Men som kommer ett annat intresse i vägen och andra växter tar befälet, eller kanske en hel annan stil! Så av rhododendronberg har det inte blivit så mycket.

Har man vägarna förbi Helsingborg ska man besöka rhododendrondalen i Sofieros slottspark. Då lovar jag att rhododendrondrömmarna tar fart igen. Helt fantastiskt så här i början av juni. Då är det som allra vackrast där.