Nu blommar tidbasten på sina nakna grenar. Busken är en gåva och har flyttats från en trädgård i Stockholmstrakten till vårt ställe i Bergslagen. Den är rejält stor men om man flyttar sina buskar på sena hösten när de gått i vintervila kan man flytta förvånansvärt stora buskar och träd. Tänk på alla stora parkträd som planteras på vårvintern i gropas stora som containrar. De överlever!

Vi borde våga flytta mer. Flera av mina egna buskar har flyttat både två och tre gånger. Då har jag haft möjlighet att hitta det optimala stället för mitt skötebarn. Men som sagt, hösten är bästa tiden, så än så länge får man ge sig till tåls.

Gillar man lila ska man skaffa sig aubrietia. Vilken färgklick den är så här års! Blommorna sitter tätt, tätt och bildar kompakta kuddar. I Danmark kallas den just blåpude, det vill säga blåkudde på svenska. Allra tätast och finast blir den i full sol, men klarar faktiskt lite skugga också. Blött vill den däremot inte ha, bättre då med lite torrare och gärna kalkhaltig jord.

Att den klarar lite torka gör den lättskött och tålig. Den blir mellan 5 – 10 cm hög och sprider sig lagom sakta. Den blir också så tät att det knappast kommer upp något ogräs i plantan. Bladen är små och en aningen ludna och sitter kvar på plantan hela säsongen. Vintergrön med andra ord och sån´t gillar man ju. I vilt tillstånd växer den i östra medelhavsområdet och att känna till var den växer i vilt tillstånd brukar ge en bra fingervisning om hur den vill ha det för att trivas. Men att den hör till medelhavsväxterna gör ju tyvärr att den kan få svart att klara sig i Sveriges allra kallaste områden.

Lila är den som sagt, men det finns sorter som är cerisefärgade och blekare rosa. Min egen sort, här på bilden, heter ’Blaumeise’ och hör kanske till de vanligaste sorterna. En sann vän i vårträdgården är den!