Jan Guillou:

England rangordnade raser och bedrev utrotningskampanjer långt innan Tyskland existerade.

I samband med utgivningen av ”Brobyggarna”, den första delen av min serie om det stora århundradet, fick jag en del rasande kritik för att jag framställt den tyska kolonialhistorien i Afrika som ett närmast humanistiskt projekt i jämförelse med den brittiska. Att ”relativisera” den korta tyska kolonialhistorien var, enligt en av de ilsknaste kritikerna (i Dagens Nyheter, förstås) ”historierevisionism av värsta slag”.

Begreppet ”historierevisionism” syftar vanligtvis på dem som förnekar eller bagatelliserar den judiska Förintelsen i Nazityskland. Att framhålla den tyska kolonialismen som föredömlig i jämförelse med den brittiska är med andra ord att uppträda som en sorts nazist.

Föreställningen att Tyskland, den minst bestialiska och minst aggressiva av de europeiska kolonialmakterna, ändå skulle vara värst är inte baserad på fakta utan på känslor och förstås den historieskrivning som uppstod efter andra världskriget. Märkligt nog lever denna vanföreställning än idag.

På Aftonbladets kultursida läser jag den slagkraftiga rubiken:

”Från Afrika – till Auschwitz. Tysklands koloniala folkmord – ett förspel till Förintelsen”.

Boken som recenseras tycks föra fram tanken att tyskarna, genom sina koloniala övergrepp i Sydvästafrika (Namibia) i 1900-talets första årtionde utvecklade en särskilt mordisk kultur som skulle kulminera i Auschwitz 40 år senare.

Det är ingen originell tankegång. Under halva mitt liv har jag levt i föreställningen att det är något särskilt med just tyskar när det kommer till massmord på människor som man betraktar som rasmässigt underlägsna. Efter andra världskrigets slut framställde den förhärskande historieskrivningen folkmordet som en tysk specialitet. För att citera Sven Lindqvists slutsats i den våldsamt utskällda boken ”Utrota varenda jävel” (Albert Bonner 1992):

”Vi vill att folkmorden började och slutade med nazismen. Det är lugnast så.”

Kanske är det lugnast. Men absolut inte sant. Det världsomspännande europeiska folkmordet tog kanske sin början när Ferdinand och Isabella sände en expedition till Kanarieöarna 1478. Folket som levde där, guancherna, 80 000 människor, utrotades totalt på några årtionden. Slavhandeln över Atlanten på 1700- och 1800-talen transporterade 15 miljoner människor och dödade lika många. Det tog engelsmännen drygt 60 år från 1803 att utrota hela befolkningen på Tasmanien. Och från tidigt 1800-tal bedriver först England, sedan Frankrike, den ena utrotningskampanjen efter den andra runtom på den afrikanska kontinenten, långt innan Tyskland existerade.

Exakt hur många miljoner människor som utrotades under Leopold II:s av Belgien folkmord i Kongo har aldrig kunnat fastställas. Siffran varierar mellan 6 och ända upp till 10 miljoner.

Motiven bakom denna ohyggligt utdragna och ohyggligt omfattande serie folkmord var enkla och begripliga. Kung Leopold II, som ägde Kongo personligen, ett landområde lika stort som Europa, blev ofattbart rik på att tvinga den kongolesiska befolkningen att helt inrikta sina liv på att skörda naturgummi. Den nya automobilindustrin hade ett omättligt behov av gummidäck.

När man fann guld i boernas fristat Transvaal i södra Afrika startade England krig, förlorade i början med löste problemet genom att infånga kvinnor och barn och spärra in dem i koncentrationsläger där man svalt dem till döds. När engelsmännen sålunda mördat 20 000 av boernas kvinnor och barn gav de upp. Och engelsmännen fick sitt guld.

Folkmord kunde alltså vara kolossalt lönsamt. Men lönsamheten dög inte som ideologisk förklaring. Från tidigt 1800-tal och framåt utmejslar framför allt engelsmännen en perverterad darwinistisk ideologi som kan förgylla folkmordet. Det blir läran om de mänskliga rasernas rangordning i naturen. Också vita människor rangordnades i det engelska 1800-talet. Högst stod givetvis den anglosachsiska rasen.

Men liksom naturvetenskapen redan påvisat att djurarter gått under i evolutionen, hävdade man nu att underlägsna mänskliga raser var dömda till undergång. Det var därför de var så lätta att besegra på slagfältet.
I den unga nationen Tyskland hade den sortens filosofi ingen framgång i slutet av 1800-talet. Enligt tysk uppfattning möjliggjordes de koloniala massmorden av artilleri, moderna kulvapen och kanonbåtar. Tyskland hade ju inga kolonier.

Men när kanslern Otto von Bismarck – bestämd motståndare till tanken på tyska kolonier – avsattes och den unge Wilhelm II kom till makten omprövades den tidigare grundbulten i tysk utrikespolitik.
Tyskland kom därför sent in i roffandet av afrikanska kolonier men anpassade sig snabbt till den engelska filosofin om över- och undermänniskor. Man hann med att i det närmaste utrota hererofolket och slå ner några smärre ”infödingsuppror” innan de afrikanska kolonierna gick förlorade i Första världskriget.

Tysklands nästa koloniala projekt inleds med Hitlers anfall på Sovjetunionen 1941. De väldiga kornbodarna i öster, befolkade med undermänniskor, skulle ge Tyskland ”livsrum” på samma sätt som engelsmännen erövrat det i en stor del av världen.

Så långt är historien om tysk folkmordspolitik enligt engelsk förebild tämligen okontroversiell.

Men därvid är vi också framme vid den moderna historiens mest känsloladdade fråga. I sin essä ”Utrota varenda jävel” redovisar Sven Lindqvist noga folkmordens långa historia och landar i slutsatsen:

”Auschwitz var den moderna tillämpningen av en förintelse på vilken det europeiska världsherraväldet sedan länge vilade.”

Denna enda mening är blasfemisk och utlöste vitglödgad vrede. Sven Lindqvist har här ”relativiserat”, alltså jämfört, det tyska folkmordsprojekt som vi idag kallar Förintelsen med andra, framför allt engelska folkmordsprojekt. I den här diskussionen, om Förintelsens absoluta särställning i historien, betyder ordet relativisera snarast bagatellisera. Följaktligen var Sven Lindqvist antisemit.

Få delar av vår historia är så starkt sammanvävd med politiska dogmer som Förintelsen. Också ett påstående som ”kung Leopold II:s folkmord i Kongo var sannolikt större till omfattningen än Förintelsen” kan utan vidare fördömas som antisemitiskt oavsett sanningshalten.

Så på en punkt får slutligen Sven Lindqvist helt rätt:

”Vi vill inte minnas. Vi vill att folkmorden började och slutade med nazismen. Det är lugnast så.”

För vilken västerländsk politiker skulle idag fördöma USA:s misslyckade krig i Sydostasien, som kostade minst fyra miljoner människoliv, som folkmord?

Jan Guillou