Jan Guillou:

Framväxten av invandrarfientlighet i Sverige går hand i hand med ett globalt fenomen: det Heliga kriget mot islam.

Fientligheten mot invandrare är ett modernt fenomen i invandrarlandet Sverige. För ett invandrarland har vi alltid varit, från 1200-talet och framåt. Utan dessa 800 år av invandring skulle Sverige knappast ha existerat som dagens självständiga stat.

Under medeltiden var invandringen i huvudsak tysk och det var tyska immigranter som byggde upp vår handel och början på vår metallindustri, fram till 1600-talet. Då kom en ny invandringsvåg från Belgien och Frankrike (”vallonerna”) som blev förutsättningen för den uppblomstrande bruksindustrin. Göteborg skapades vid samma tid med ”massinvandring” från Holland och var från början en sorts holländsk koloni under Gustav II Adolfs beskydd. Med de holländska invandrarna utvecklades både byggnads- och skeppsbyggnadsindustrin.

Så har det sett ut genom historien, våg på väg av invandring har gång på gång befordrat det svenska framåtskridandet och berikat landet.

Arbetskraftsinvandringen från 1950 och framåt, då ”Folkhemmet” växte fram, skulle kunna betecknas som den fjärde stora invandringsvågen i vår historia; finnar, jugoslaver, italienare och greker var med och byggde detta folkhem. Enbart från Finland har Sverige tagit emot närmare en halv miljon invandrare, däribland 80 000 barn under andra världskriget.

Också flyktinginvandringen har varit stor, från Baltikum under andra världskriget, från Ungern 1956, Grekland 1967, Polen och Tjeckoslovakien 1968, Chile 1973, Turkiet 1976 och vid samma tid och åren framöver från Iran. Det var krig, diktatur och inbördeskrig som tvingade dessa människor att söka en fristad i Sverige.

Ett skamligt undantag finns i den generösa svenska flyktingspolitikens historia: den starka oviljan att acceptera judiska flyktingar under nazitiden.

Stora flyktinggrupper kostade förstås en del pengar i början. Men ingen skulle väl idag påstå att de följande generationerna av balter, ungrare, greker, turkar, tjecker, slovaker, polacker och iranier idag ligger det svenska samhället till last. De blev alla lönsamma i lugn och ro utan att plågas av någon invandrarfientlig stämning i det nya landet.

Invandrarfientligheten i Sverige växer fram på 1980-talet, först i marginella smågrupper av skinnskallar och nynazister, de blivande Sverigedemokraterna. Vid den här tiden uppstår också ett nytt, icke-nazistiskt men främlingsfientligt och högerpopulistiskt parti som kallade sig Ny demokrati. Partiets huvudsakliga agitation riktades mot ”massinvandringen” från inbördeskriget i Jugoslavien. En av partiledarna, Bert Karlsson (som idag gör sig miljoninkomster på provisoriskt flyktingboende), beskrev flyktingarna från det pågående folkmordet som ekonomiska lycksökare och bidragsparasiter.

Framgången för Ny demokrati blev dock kortvarig. När partiet övergick till öppen rasism, istället för att tala om oöverstigliga kostnader som skulle rasera välfärden, så var nydemokraternas saga all. Tiden var ännu inte mogen för agitation om ”muslimska ritualmord på barn” och ett överhängande hot att svenska skolbarn snart ”måste vända sig mot Mekka i daglig bön”.

Ny demokrati åkte ur riksdagen, jugoslaverna flöt utan större problem in i det svenska samhället och det såg ut som om Sverige, till skillnad från grannländerna, skulle förskonas från högerpopulistiska och främlingsfientliga stämningar.

Men Sverige är lika lite som någon annan europeisk nation en isolerad ö i världen. En ny väldig internationell kraft skulle förändra vårt förhållningssätt till invandring i samma riktning som i Danmark, Norge, Holland, Frankrike, Österrike och andra europeiska länder. Denna nya och stora kraft var ”Kriget mot terrorismen”, som George W Bush proklamerade efter den 11 september 2001.

Från början av denna nya politik, vid tiden för Berlinmurens fall och Sovjetunionens sammanbrott, var det svårt att se vad som nu låg framför oss och vad som skulle komma att ersätta det Kalla kriget.

Att Sovjetunionens och dess satellitstaters försvarsunion Warszawapakten nu avvecklades var inte så konstigt. Däremot föreföll det mindre begripligt varför motparten Nato ändå skulle vara kvar. Från Nato-högkvarteret i Bryssel kom två förklaringar, en realpolitiskt logisk och en till synes totalt verklighetsfrämmande: 1) Många forna sovjetiska satellitstater ville gå med i Nato, 2) Nato behövdes som ett försvar mot islam.

Jag vill minnas att jag skrattade åt den där förklaringen om behovet av Nato för att militärt skydda sig mot en religion främst i den fattigare delen av världen.

Men bara något år senare dök argumentet upp på nytt. Det brittiska parlamentet tog upp frågan om Storbritannien skulle bibehålla förmågan att från kärnvapenbestyckade atomubåtar förinta Sovjetunionen även efter att Storbritannien förintats, en strategi som kallades ”Second Strike Capability” (andraslagskapacitet). Frågan var enkel att formulera. Behövdes verkligen denna förmåga att förinta Sovjetunionen även nu när Sovjetunionen inte existerade? Bortsett från de apokalyptiska aspekterna var det ju förbålt dyrt att hålla igång ett sådant system.

Det brittiska parlamentet beslöt att behålla förmågan att med kärnvapen förinta Sovjetunionen. Ty, hävdade man, nu behövdes kärnvapenubåtarna i försvaret mot islam.

Då, vid mitten av 90-talet föreföll den slutsatsen närmast galen. Kärnvapen mot en religion? Var hade ni tänkt börja bomba, Herr premiärminister?

Men vid samma tid började västvärldens tv-sändningar fyllas med demonbilder av ”muslimer”, propagandakriget hade rullat igång, den nya fienden förevisades.

För egen del drog jag då den dystra slutsatsen att det fanns system i galenskapen, vi skulle på nytt ge oss in i det Heliga kriget. Därför började jag skriva romanerna om Arn Magnusson och det första Heliga kriget, korståget mot islam.

Sedan dess har västvärlden med USA i spetsen gett sig in i tre katastrofala krig med hänvisning till terrorism och demokrati: Afghanistan, Irak och Libyen. Usama bin Ladin och all världens småterrorister måste ha gnuggat händerna av lycka. Den Store Satan hade utnämnt dem till huvudfiende och skänkt dem territorium och uppmarschområden på tre sönderslagna länders yta.

Och idag lever en hel värld i mardrömmen som blev sann, det nya Heliga kriget mot islam. Detta är det viktigaste bränslet i nutidens främlingsfientliga ideologi. Islams farlighet utvecklas dagligen av all världens högerpopulistiska teologiska expertis. Inga kan ju som Sverigedemokraterna lägga ut texten om denna onda religion.

Världen har tagit ett 900 år långt kliv tillbaka i tiden. Men utan George W Bush och hans ”krig mot terrorismen” hade vi inga mängder av Sverigedemokrater och deras likar. Kanske inga islamistiska terrorister heller.

Jan Guillou