Jan Guillou:

Kvinnor gjorde heroiska insatser i den norska motståndskampen, i Algeriets frihetskrig och i det svenska spioneriet.
Helt olika miljöer och förutsättningar.
Men en sak var sig lik: efter krigen gav männen varandra medaljer – om kvinnorna var det tyst.

Under den algeriska frihetskampen mot kolonialmakten Frankrike kom kvinnorna att spela en allt viktigare roll.

Till en början smugglade de vapen, sprängämnen och meddelanden under sin heltäckande muslimska klädsel. De franska soldaterna var ytterst ovilliga att kroppsvisitera kvinnor. Men när man kom smuggeltrafiken på spåren inkallades kvinnlig fransk personal för att sköta kontrollen.

Då tog algeriskorna ett oerhört steg. De avlägsnade den heltäckande klädseln, friserade om håret, klädde sig i korta snäva kjolar enligt franskt 60-talsmode och tränade upp förmågan att gå i högklackade skor.

I sin nya perfekta maskering som franska kvinnor infiltrerade de kaféer och restauranger som frekventerades av franska soldater och placerade ut sprängbomber. Denna nya form av terrorism – alla frihetskämpar är terrorister tills de segrat – satte en oerhörd skräck i den franska kolonialmakten. Till synes var det ju omöjligt för araber att komma i närheten av de vitas favoritställen. Det dröjde länge innan fransmännen fick klart för sig att det var arabiska kvinnor som låg bakom den omfattande sabotagevågen.

Algeriet blev fritt, terroristerna uppgraderades till frihetshjältar. Och kvinnorna skickades tillbaks in i sin heltäckande klädsel och deras betydelsefulla roll i frihetskampen tystades ner. Männen delade ut medaljer till varandra.

Möjligen skulle man kunna förklara denna backlash för kvinnorna med en särskilt konservativ och patriarkal kultur. Så tänkte jag nog. Svårt att minnas exakt, det var ju rätt länge sedan.

Men nu har jag kommit fram till den femte delen av min romanserie om 1900-talet. Det var upplagt för spionroman. Lauritz Lauritzens äldsta dotter Johanne hade jag redan försett med sådana egenskaper att hon vore varje spionrekryterares dröm, bland annat talade hon tyska, norska och svenska utan minsta brytning, kunde – som man säger – föra sig i salongerna och hade doktorerat i litteraturhistoria. Det kunde bara sluta på ett sätt. Engelsmännens sabotage- och spionorganisation SOE (Special Operations Executive) skulle aldrig missa en sådan rekrytering.

Eftersom Johannes yngre syster redan var anställd på Utrikesdepartementet och utlånad till den militära underrättelsetjänsten skulle de två systrarna placeras i en diametralt motsatt position i förhållande till sin far Lauritz, han som inte ville – och därför inte heller kunde – se sanningen om det tyska folkmordsprojektet. Det var grundförutsättningen. Frågan var alltså hur mycket Johanne och Rosa kunde se.

Men när jag började läsa på om Stockholms spionvärld under andra världskriget, och den norska motståndsrörelsens historia, växte en helt annan förutsättning fram, lika intressant och viktig som ursprungsfrågan om vad man visste eller inte visste.

Att den svenska underrättelsetjänsten, eller spioneriet om man så vill, använde sig av kvinnor för att förföra och dupera tyskar kände jag till. Tekniken är föga originell. På ryska och tyska kallas dessa kvinnor för ”svalor”, det svenska ordet var tydligen ”sirener”. I journalistkollegan Jan Bergmans dokumentära berättelse ”Sekreterarklubben” (finns nu i pocket) berättas hela historien om majoren Helmuth Ternberg och hans sirenkompani.

Slutet på den historien är isande. Svenska staten svek dessa kvinnor fullkomligt. Deras arbete hade varit värdefullt, men till priset av tvivelaktigt rykte. Det är ingen tvekan om vad staten var skyldig dem. Var och en skulle – förutom lämpliga medaljer – fått ett officiellt dokument som intygade att Fröken A tjänstgjort vid Försvarsstaben under åren 1940–45 och därvid gjort riket utomordentliga tjänster, varför Försvarsstaben varmt rekommenderade Fröken A till anställning.

Men ingenting sådant kunde man kosta på sig. Sirenerna kastades bara ut i kylan med rykte om sig att vara lättfotade och parasitära.

Tanken gick förstås till de algeriska kvinnornas erfarenheter, hjältinnor under kriget men tillbaks in i tystnaden vid segern. Och i det svenska exemplet duger inga funderingar om extremt patriarkal kulturmiljö av religiöst ursprung. Eller?

Här hade jag fått upp ett nytt spår, som ledde vidare in i den norska motståndsrörelsens historia. Samma sak där. Efter segern skrev var och varannan manlig deltagare i motståndsrörelsen hjältememoarer. Kvinnorna höll tyst.

Mest tagen blev jag av historien om Eva Kløvstad. Under den tyska ockupationen av Norge lyckades Gestapo och SS rulla upp hela motståndsrörelsen i D 25, distriktet runt Hamar. Det var en mycket stor motgång för frihetskampen. Men en ung flicka klarade sig, Eva Kløvstad, som varit chefens sekreterare. Hon byggde därefter på egen hand upp hela organisationen på nytt, hon blev den snart legendariska och hemlighetsfulla chefen ”Jakob” och vid krigsslutet var hon chef över 1 200 motståndskämpar.

När freden skulle firas och 15 000 i Sverige utbildade norska soldater kom vällande över gränsen uppdagades att ”Jakob” bara var en ung kvinna. De i Sverige utbildade unga männen – som aldrig fått tillfälle att visa hur tappra de var – hade nu bråttom till segerparaderna. De fick nya engelska gradbeteckningar, i regel som sergeant. ”Jakob” fick bara bli korpral och åthutades att hon som kvinna naturligtvis inte fick vara med på segerparaden i Oslo.

Mönstret går igen i hela den norska frihetskampens korta historia. Männen gav varandra medaljer och skrev hjältememoarar. Kvinnorna höll tyst.

Så vad är då skillnaden mellan algeriska, svenska och norska män i frihetskamp?

Den frågan tål att fundera på en hel del. Och för min del uppstod ett helt nytt spår att följa upp i den blivande spionromanen Blå stjärnan. Inte så konstigt att den berättelsen framstår som feministiskt vinklad. För det är den, med rätta.

Eva Kløvstad fick till slut åtminstone en mycket välförtjänt Sankt Olavsorden. Men året var 1990, alltså 45 år efter krigsslutet.

Jan Guillou