Jan Guillou:

Huruvida Sverige kunnat förkorta Andra världskriget genom att slåss mot Tyskland går inte att beräkna.
Men en sak är säker: Om Sverige låtit sig ockuperas hade hela den skandinaviska judenheten förintats.

Till skillnad från våra grannländer hade Sverige ett val, att ge sig in i Andra världskriget eller att hålla sig utanför med hjälp av neutralitetspolitik. I eftervärlden, när vi vet hur det gick, framstår det valet som enklare än det var för Per Albin Hanssons samlingsregering under krigsåren. För att beskriva dilemmat lågmält.

Kritiken mot den ”fega” svenska hållningen kommer efter kriget, fram till våra dagar, att beskriva hur Sverige utan att lyfta ett finger överlämnade sina grannar till ondskan, och detta dessutom med god förtjänst, eftersom det sönderbombade Europa efter kriget fick ett omättligt behov av de viktigaste svenska exportprodukterna, malm, stål och trävaror.

Kritiken mot fegheten, eller principlösheten, återfinns främst i grannländerna och bland svenska aktivistiska journalister och författare under krigsåren, de som utgjorde en högljudd engelskvänlig minoritet. Men också inom en mindre högljudd men mer inflytelserik tyskvänlig minoritet (däribland Sveriges överbefälhavare) som ville dra in Sverige i kriget på Finlands, och därmed Tysklands, sida.

Opinionsundersökningar av dagens kvalitet finns inte vid den här tiden. Det går ändå att med stor säkerhet slå fast att nazismen inte hade annat än ytterst marginellt stöd. I runda tal 30 000 röster i valet 1936, 6 000 röster 1940 och 3 000 röster 1944. Inte ens 1936 räckte det till en enda riksdagsplats.

Per Albin Hanssons neutralitetspolitik hade ett överväldigande stöd bland den svenska befolkningen. Den slutsatsen är svår att komma ifrån.

De krigsaktivister, då som nu, som anser att Sverige skulle ha gått med i kriget på de allierades sida resonerar främst i moraliska termer. De menar att Sverige hade någon sorts högre plikt att dra sitt strå till stacken i kampen mot den nazistiska ondskan. Även till priset av stora uppoffringar som tvivelsutan blivit följden, säg 50 000 döda svenskar och ockupation. För under ockupationen hade vi åtminstone bundit 300 000 tyska soldater i landet. Och därmed, åtminstone teoretiskt, förkortat kriget.

Idag finns självklart inga kritiker som menar att Sverige skulle ha gått med i kriget på Nazitysklands sida. Men det fanns det då. Och alls inte på grund av nazisympatier utan av ett konkret strategiskt skäl: Sovjetunionens seger i vår del av Europa skulle inneburit att hela Baltikum, Finland och i värsta fall också Sverige förvandlades till sovjetrepubliker. I bästa fall skulle gränsen mellan Sverige och Stalins Sovjetunionen, åtminstone tills vidare, dras i Ålands hav.

Idag kan vi bortse från den farhågan, hur realistisk den än tedde sig då. Men det är bara i kraft av vår efterklokhet.

Per Albin Hanssons samlingsregering tvingades alltså balansera mellan två ytterlighetsopinioner medan man stödde sig på en majoritet som var för neutralitetspolitiken.

Återstår därmed att fundera över hur krigsårens Englandsvänner och nutidens moraldebattörer skulle vilja föreställa sig det svenska kriget rent praktiskt och strategiskt.

Enklast vore att avsluta den svenska exporten av högkvalitativ järnmalm till de tyska vapensmedjorna. Det skulle inte bara ha kostat oss den livsviktiga kolimporten (krigsvintrarna var århundradets kallaste) utan också ganska säkert provocerat fram ett tyskt anfall med efterföljande ockupation. Mer storslaget, men dummare, hade varit att sända den illa utrustade svenska armén över gränsen för att befria Norge. Det hade, efter nederlaget, också slutat med ockupation. Och Sveriges bidrag till de allierades seger skulle därmed ha blivit att binda stora tyska militära enheter så att kriget framför allt i öster förkortades och – ett sentida argument – Förintelsen stoppats tidigare. Särskilt några uppsaliensiska forskare, som menar att svenska folket var bättre informerade om Förintelsen än de allierades statsledningar, trycker på den ömma punkten.

Hur många månader kriget skulle ha förkortats och hur många judiska liv som skulle ha räddats om Sverige frivilligt, men ädelt, låtit sig ockuperas av Nazityskland låter sig inte beräknas. Kanske hade det inte gjort någon skillnad alls. Kanske hade sovjetarmén kunnat befria Auschwitz tre månader tidigare.

Neutralitetspolitiken var förvisso gällande dogm under krigsåren. Men den förändrades successivt. Enkelt uttryckt kan man säga att i början av kriget var Sverige neutralt på Tysklands sida, tillät stora tyska trupptransporter genom landet och kunde sända journalister i fängelse för att ha ”förolämpat” Hitler. Efter Stalingrad började Sverige luta åt andra hållet, så tydligt att Hitler 1943 allvarligt övervägde att anfalla och ockupera det allt mer uppstudsiga landet.

Här tränades och utbildades en hel division norska soldater (15 000 ”poliser”) för att kunna sättas in i slutstriden om Norge. Vilket tyskarna var väl medvetna om. Sveriges stora fria yta var en fristad för motståndsfolk från grannländerna, och en plats att fly till för motståndsmän som avslöjats och för misstänkta tysklandsfiender.

Och det är kanske ändå inte det viktigaste. När det 1942 blev dags att sända de norska judarna till Auschwitz, en plats knappast någon i Skandinavien kände till vid den tidpunkten, uppstod en kraftfull opinionsstorm i Sverige. Därmed också en stor och utbredd beredvillighet att hjälpa flyktingar från Norge. Mer än hälften av de norska judarna kunde rädda sig över gränsen till Sverige med hjälp av heroiska insatser från norska civila frivilliga (den norska exilregeringen i London fann inte saken så viktig), men också frivilliga på den svenska sidan gränsen.

När det nästa år, 1943, blev dags att deportera de danska judarna kunde praktiskt taget alla rädda sig över sundet till det neutrala och fria Sverige.

Slutsatsen är enkel: Om Sverige låtit sig ockuperas hade hela den skandinaviska judenheten förintats. Något för nutidens moraliserande krigsaktivister att fundera över.

Jan Guillou