Jan Guillou:

Ingen vetenskap kan som historieforskningen provocera fram hat och raseri. Det gäller både i smått och stort.

För att nalkas det småttiga först så handlar det vanligtvis om revir och yrkesavund. Kolumnistkollegan Herman Lindqvist har i en mängd böcker skapat ett stort och pånyttfött historieintresse i Sverige. Men man kan inte säga att den insatsen rönt uppskattning i kretsen av svenska yrkeshistoriker. Herman myntade själv uttrycket ”motorsågsdocenter” för att beskriva hur somliga forskare bemötte hans böcker. Docenternas ursinne var häpnadsväckande. Något dystopiskt skulle man kunna tänka sig att ursinnet berodde på att Herman med en enda av sina populärhistoriska böcker nådde en större läsekrets än en normaldocent gör med hela sitt vetenskapliga författarskap.

Själv har jag kommit jämförelsevis billigt undan. Mina böcker om 1100- och 1200-talen (Arn Magnusson, korstågstiden) väckte bara ursinne hos en del sverigedemokrater som fann min framställning av araber alltför positiv. Nu på senare tid när jag sysslat med 1900-talet har jag, inte oväntat, råkat trampa på fler ömma tår. Som när några docenter i Uppsala, som med sin forskning sökt leda i bevis att svenska folket var fullt informerade om Förintelsen, gick till attack i Dagens Nyheter.

Men det verkliga och om man så vill mer seriösa raseriet kring historia har helt andra och nästan alltid politiska orsaker. Ingen vetenskap är så politisk som historieforskningen.

Var Första världskriget i huvudsak Tysklands fel? Det skulle ingen framstående historiker hävda idag. Men länge var den föreställningen gällande dogm i större delen av Europa.

Var det rätt av USA att fälla de två atombomberna över Japan i augusti 1945? Det finns forskning som bevisar att kriget därmed förkortades avsevärt och att miljontals människoliv skonades. Det finns annan forskning som bevisar att USA skulle ha vunnit ganska snabbt ändå och utan den stora extraförlusten i amerikanska och japanska liv.

Hur många människor mördades under den nazistiska Förintelsen?

Det är antagligen den historiska fråga som väcker starkast känslor och mest raseri. De flesta skulle svara 6 miljoner. Det är fel. Siffran är snarare 11 miljoner, därav 6 miljoner judar. De andra offren var romer, socialdemokrater, kommunister, homosexuella, mentalt eller fysiskt handikappade eller personer som nazisterna ogillade av vilken som helst anledning.

Det blir omöjligt att förklara hur nästan hälften av dessa 11 miljoner mördade människor tycks ha försvunnit ur vårt historiska medvetande utan att väcka just raseri. Därför avstår jag.

Den näst mest raseriframkallande historiska diskussionen gäller konflikten Israel – Palestina.

Var det 800 000 eller 200 000 palestinier som flydde under det första kriget 1947–48? Fördrevs palestinierna med våld av israelerna? Eller lurades de av arabiska radiosändningar som uppmanade dem att bereda plats åt inkommande arabiska arméer?

Jag behöver nog inte närmare förklara vad som är israelisk och vad som är palestinsk historieskrivning i det här exemplet.

Också skolans historieundervisning är politik. Som historieintresserad gosse knappt tio år efter Andra världskrigets slut drillades jag grundligt i allt som rörde fälttågen under den svenska stormaktstiden. Jag kunde räkna upp samtliga stora slag där Gustav II Adolf eller Karl X Gustav vann lysande segrar och jag kunde rabbla generalernas namn. Men om Förintelsen undervisades jag inte. Av politiska skäl, självklart. Jag skulle gärna vilja veta vilka de skälen var.

Också i den dagspolitiska diskussionen används historiska fakta eller påståenden för att motivera den egna linjen. Häromveckan tog sig en av DN:s mer vänsterhatande ledarskribenter orådet före att med historisk bevisning fria USA och skuldbelägga Ryssland för det helvetiska kaos som har uppstått i Syrien. Först genom att avfärda ”den slentrianmässigt västhatande” vänsterförklaringen att USA, genom att förlora sitt krig i Irak och därefter överge det sönderslagna landet, skapat förutsättningarna för den ”Islamiska Statens” terrorvälde.

Fast så ligger det ju uppenbarligen till rent historiskt. Säger jag utifrån mitt vänsterperspektiv.

Nej, säger ledarskribenten utifrån sitt liberala perspektiv, det hela är Rysslands fel eftersom man blockerat alla initiativ i FN att få bukt med den syriska förtryckarregimen.

Här handlar det som synes om politiserande historik på mycket nära håll. Min poäng är nu inte att DN-skribenten har fel när han som vänsternoja avfärdar USA:s skuld till Islamiska Statens uppkomst.

Poängen är att historia alltid tenderar att bli politisk om det så gäller Tysklands skuld till Första världskriget eller USA:s skuld häromdagen.

Historia kan också bli en fråga om lokalpatriotism. Som i den långa och i många avseenden komiska trätan mellan den i Uppsala baserade ”Svealandsskolan” och den så kallade ”Västgötaskolan”, anförd i huvudsak av amatörhistoriker i Västergötland. Stridsfrågan gällde föreställningen om ”Sveriges vagga”. Stod vaggan i Uppland eller i Västergötland?

Till slut vann de entusiastiska amatörforskarna över proffsen i Uppsala och trätan kunde stilla begravas. Tills domaren i ”På spåret” Fredrik Lindström häromåret tog upp den sedan länge förlorade striden på nytt.

Vilket till slut blir ett exempel på hur historisk stollighet, åtminstone i sällsynta fall, faktiskt kan uppstå av andra än rent politiska skäl.

Jan Guillou