Jan Guillou:

1900-talet började med en demonstration av europeisk militär överlägsenhet. Men dominansen kom att kopplas till ras – inte teknik.

Ännu vid slutet av 1800-talet var det möjligt att göra motstånd mot och till och med besegra de europeiska kolonialtrupperna i Afrika. Mahdiupproret i Sudan är ett bra exempel. Upproret hade som mål att kasta ut alla européer och upprätta en renlärig islamsk stat och man besegrade i grunden engelska och egyptiska styrkor utanför huvudstaden Khartoum 1885. Den befriade Mahdistaten bestod i tretton år.

Förklaringen till det engelska nederlaget var att alla stridande från 1800-talets början hade relativt jämbördiga vapen, mynningsladdade musköter med en eldhastighet av ett skott i minuten och en räckvidd på hundra meter. Sådana vapen var dessutom relativt lätta att tillverka.

Men under senare delen av 1800-talet ledde en intensiv konkurrens inom vapenindustrin i Europa till ett ointagligt försprång.

När en engelsk armé under generalen Horatio Herbert Kitchener år 1898 marscherade mot Khartoum kom omsvängningen i styrkeförhållandet att manifestera sig så blodigt och oavvisligt att världen därmed gick in i ett nytt skede. Så började 1900-talet.

General Kitchener hade 26 000 man under sitt befäl. Mahdiarmén var nästan dubbelt så stor. Bara några decennier tidigare hade den muslimska hären haft all anledning att känna sig optimistisk inför slaget. Nu kom de istället att utrotas, engelsmännen var ovilliga att ta fångar och avrättade alla sårade.

Den vapentekniska utvecklingen avgjorde saken. Mahdiarmén möttes inte av några musköter utan av artilleri, vattenkylda kulsprutor och gevär som nådde över en kilometer med dödlig kraft. Ingen av engelsmännens fiender kom närmare än 300 meter.

En 24-årig husarlöjtnant, hans namn var Winston Churchill, skildrade glädjestrålande händelseförloppet:

”Aldrig mer får världen skåda något likt slaget vid Omdurman. Det var sista länken i den långa kedjan av drabbningar vilkas livfullhet och majestätiska prakt gjort så mycket för att förläna kriget glans.”

Men Churchill hade också en enkel förklaring till den lyckliga utgången när han hyllade ”den mest eklatanta seger som vetenskapens vapen någonsin vunnit över barbarer. På fem timmar hade den starkaste och bäst beväpnade här av vildar, som någonsin ställts upp mot en europeisk stormakt, utan större svårigheter, med jämförelsevis liten risk och obetydliga förluster för segrarna, blivit slagen och driven på flykten.”

Kriget mot afrikaner hade, med Churchills ord, förvandlats till ”endast ett spännande inslag i en härlig sport”. Men den nya militära överlägsenheten var inte enbart till glädje för den engelska officerskåren. Afrikanerna lärde sig snabbt att det var utsiktslöst att möta den vite mannen på slagfältet. Man kapitulerade hellre. Den blivande skaparen av scoutrörelsen, general Baden-Powell, rapporterade i brev hem till sin mamma efter en sådan seger i Västafrika: ”Jag uppskattade verkligen den lilla utflykten, utom att det aldrig kom till strid, vilket tyvärr gör att vi inte kommer att få några medaljer.”

Även om Churchills spontana iakttagelse att det var det teknologiska övertaget som var avgörande skulle stämma med dagens uppfattning, så dög den inte politiskt när 1900-talet var i sin begynnelse. I stället kopplades den militära överlägsenheten till rasteorier och föreställningar om mindre värdefulla människor som gott och väl kunde utrotas.

När den helvita sydafrikanska armén gick in på Englands sida i den afrikanska delen av Första världskriget fick man betala dyrt för sin tro på raslig överlägsenhet. De första sydafrikanska trupperna sattes in från dagens Kenya mot dagens Tanzania och marscherade i fullt dagsljus, på öppen mark, till och med glatt sjungande, rakt mot en väl förskansad tysk bataljon. De hade nämligen fått veta att de tyska trupperna bara bestod av svarta soldater under tyskt befäl. De kunde inte föreställa sig att kulsprutor i händerna på afrikaner var lika dödliga som i händerna på dem själva. Det ledde till 1900-talets största nederlag någonsin för vita mot svarta.

Men när vita trupper ställdes mot vita, som i Första världskriget på Europas slagfält, blev teorierna om raslig överlägsenhet mindre övertygande, även om man på engelsk sida vetenskapligt bevisat, sedan länge, att den ”anglosaxiska rasen” stod högst i rang bland de vita folken.

Efter Första världskrigets masslakt, där miljoner män sprungit mot döden i form av fiendens fullt likvärdiga kulsprutor och taggtrådsstängsel, växer en ny form av rasmystik in i det militära tänkandet. Dels kan man finna ”darwinistiska” föreställningar om krigets renande verkan, som om det bara vore de starkaste och bästa männen som skulle överleva. Men de teorierna hade svårt att få fäste, särskilt bland den engelska allmänheten. Alltför många goda söner hade dött, till synes helt slumpmässigt. Dessutom hade England lidit störst förluster.

Men efter det tyska nederlaget finner man snart förnyade idéer om hur kriget stärker rasen, åtminstone bland de överlevande. Och hur nederlaget kunde förklaras med att det tyska folket förslappats under inblandning av utländskt blod i den tyska folkstammen. Det är begynnelsen för den tyska nazismen. En av de ledande ideologerna var Ernst Jünger, som blev mellankrigstidens mest läste tyska författare. Idag skulle han uppfattas som en svårslagen floskelmakare:

”Där stod de, hjälm vid hjälm, gevär vid gevär, som huggna i sten. Jag fylldes av stolthet över att få föra befäl över en handfull män som möjligen kunde slitas i stycken men inte besegras. I sådana ögonblick triumferar människoanden över materiens väldiga uppbåd.”

Så ser övermänniskorna ut i den nya, nazistiska tappningen. Som en filmbild från Leni Riefenstahls film ”Viljans triumf”. Blanda bara in en tysk i stället för en engelsk variant av rasism i receptet, antisemitismen, så är det snart dags att skriva ett nytt kapitel i mänsklighetens svarta historia om de överlägsnas berättigade kamp mot de underlägsna.

Och vad har vi lärt av denna mordiska 1900-talshistoria? Inte så mycket. Bara att det nu blivit dags att betrakta muslimer som undermänniskor.

Jan Guillou

Fotnot: De engelska citaten är hämtade från Sven Lindqvists ”Utrota varenda jävel” (Albert Bonniers Förlag 1992) och från Winston Churchills självbiografiska skrift ”My early life” från 1930.