Palme-hatet tycks inte ha spellat någon märkbar roll i alla de många kommentarerna de senaste dagarna. Och det kanske är lika bra att allt detta tillhör historien.
Men vi som var med minns. I Henrik Berggrens bok om Palme påminns jag om stilen i hans fienders kommentarer och jag skulle kunna nämna fler exempel. Gösta Bohman skrev att Palme var en lögnare genom ”förmågan att bortse från verkligheten och sanningen”. Lars Gustafsson berättade att han ”verkligen börjat hata Palme de senaste åren”. Jan Myrdal skrev att Palme var en ”fähund”. Per Ahlmark ansåg att statsministern hade blivit ”en moralisk och intellektuell ruin”. Välfinansierade kampanjer hävdade att Palme var sinnessjuk.
När jag var chefredaktör för Aftonbladet bombarderades vi av helsidesannonser med Palme-hat, disribuerade av en läkare och hans närstående, en känd skådespelerska, tydligen välfinansierade av rika källor.
Jag frågade en gång Palme om politiker kunde erkänna fel och påminde om att Erlander ständigt talade om sina misstag, även i journalisters närvaro. Palme svarade att det var annorlunda för honom och han svarade ungefär så här: ”Om jag skulle nämna något misstag jag gjort så skulle de tjata om detta i åratal, om och om igen. Så det går helt enkelt inte, tyvärr.
Han fick aldrig veta att Palme-hatets omdömen efter 25 år skulle framstå som stendöda.