Det sägs att socialdemokraterna för att återhämta sig måste satsa på medelklassen i storstäderna, de som har det relativt bra. Det tycks betyda skattesänkningar och dyl för de någorlunda välbeställda. Försök att minska de sociala klyftorna och förkasta moderaternas hjärtlösa inställnng till grupper som har det svårt skulle alltså vara vad som i en numera populär term betecknas som ”omodern” politik.
För mig uppstår då den tydligen otidsenliga frågan om inte folk i storstäderna med bra jobb och hyggliga löner kanske ändå kan förorda politiska åtgärder för de grupper som har det svårt i vårt samhälle. Klyftorna tycks ju öka nu för varje år.
Det finns forskare som menar att de flesta väljare faktiskt inte röstar enbart efter egna ekonomisa fördelar, det som brukar betecknas som rena plånboksfrågor. Kanske är idén om solidaritet inte helt ute.
Åtskilligt i den politik som de nordiska välfärdssaterna byggde upp från 30-talet gick ut på att den eknomiska egoismen inte var total. Demokratin förstärktes, så kan man i varje fall spkulera, med en viss allmängiltig förståelse för dem som levde på skuggsidan.
Kanske är de aktuella alternativen för socialdemokraterna inte bara en fråga om att stödja storstädernas helt visst träget arbetande folk med borgerlig politik utan, undrar man, inte desto mindre att i modern form återuppväcka goda inslagen i traditionerna.