Den palestinske poeten Ghayath Almadhoun skrev i tisdags på Aftonbadets kultursidor om likgiltigheten för det palestinska folket i västvärldens medier. Han påminner om den gamla judiska propagandafrasen när Israel skapades: ett folk utan land kom till ett land utan folk. Detta slagord upprepades under årtionden i väst. — Det bodde sedan urminnes tider ett par milljoner palestinier i detta land men massor av dem fördrevs. Golda Meir sa i ett beryktat uttalande att palestinierna inte existerade (Hon kallade dem syd-syrier). — Jag har den senaste tiden haft anledning att studera s k historiefilosofi, ett ämne för sådana historiker som gillar svepande framställningar. Det är stora böcker, ofta 500 — 800 sidor, och författarnas ambitioner är att ta med allt viktigt och komma med tolkningar. Det egendomliga är att den palestinska nationen nästan aldrig ens omnämns. — I Francis Fukuyamas succé ”The End of History” existerar inga palestinier. I Samuel P. Huntington likaledes framgångsrika ”The Clash of Cvilizations” förekommer de som ett hot mot Israel. I en aktuell och prisad bok av historikern Niall Ferguson ”The West and the Rest” existerar inga palestinier. I ”Why the West Rules — For Now” av Ian Morris förekommer Palestina bara i berättelser om korstågen under början av medeltiden. — Jag har läst några böcker av och om den berömde judiske moralfilosofen Levinas. Hans goda rykte i väst beror på att hans centrala term är ”Den andre”, onekligen väsentlig i all moral. Man kunde tro att en judisk moralfilosof med ”den andre” skulle kunna syfta på palestinierna. Men de förekommer inte i de böcker jag har läst. — Det är ett egendomligt knep att låtsas som om palestinierna inte existerar, kanske ett historievetenskapligt sätt att försöka döda dem