Svensk konflikträdsla
avI senste numret av tidskriften AXESS är huvudtemat ”svensk konflikträdsla”, på fint språk i ledaren kallad ”homogenitet och konsensus”. Sverige är i denna tankevärld ett samhälle ”där den åsiktsmässiga konvergensen är stor” och där ”det är dumt att ta strid”. Tidskriften tillämpar denna tes på svensk modern historia åtminstone från 30-talet. — När jag växte upp i svensk medelklass prenumererade vi på den dåvarande högertidningen Sydsvenska Dagbladet. Jag fick då uppleva hurusom högern i Sverige gick emot alla poltiska och sociala reformer som gynnade underklassen, de ekonomskt svaga. Från början politiskt omedveten häpnade jag över hur denna höger tog strid mot bättre pensioner, sjukvårdsersättning för alla, stipendier till begåvade ungdomar från fattiga och studiovana hem, barnbidrag som de påstod att fäderna skulle supa upp, och så vidare. Precis allt som gynnade de svaga var de emot. I Lund hörde jag ordföranden i konservativa studentklubben säga att ”man ska klara sig sjölv, det har jag gjort”. Han hade ärvt sex stenhus i en stad i södra Sverige. — Från poltisk oskuldsfullhet drevs jag obevekligen åt vänster när jag mötte sådana åsikter. I Lund hade jag vänner som inte skulle ha kunnat studera om inte socialdemokraterna tog striden mot högern för stipendier. Dit hörde till exempel Ingvar Carlsson och Dieter Strand, som inte skulle ha haft en chans om högern vunnit dessa strider om välfärdssamhället. — Och nu får jag läsa i AXESS att det har rått samförstånd, konsensus, åsiktsmässig konvergens, till och med konflikträdsla. — Det har alltid funnits ett intresse inom högern att förneka klassamhället och proklamera fosterländsk samförstånd, patriotisk enighet och kungafamiljen som symbol för folkmakten. Det är inte poltiskt neutralt, inte heller historievetenskap, att försöka dölja konflkterna och fabla om allmänt samförstånd, om någon trodde det..