Ingen borde bli förvånad över att den moderatledda regeringen och dess anhängare överdriver vad som kallas bodragsfusk. Vi som varit med sedan krutet uppfanns (gammalt kinesiskt ordspråk) vet ju att sådana anklagelser mot underklassen alltid hört till favoritargumenten från borgerligt håll. Det har aldrig spelat någon roll om sådant utreds eller ej, övertygelsen bland många i de kretsarna är orubblig, alldeles oberoende av fakta. Det är ”bidragstagarna” som ”tar”, fuskar, stjäler skattepengar. — Regeringen formulerade ju sitt segrande alternativ: arbetslinjen, icke bidragslinjen. Det kan låta bra och det borde väl vi skötsamma skattebetalare gilla, ingen försvarar fusk. Men nu ser vi hur dessa krav på arbete i individuella fall kan bli okänsliga, hårda och likgiltiga för enskilda, svåra människoöden. — Under alla förhållanden är ofog bland vissa stenrika persosner, skattelfykt till skatteparadis med skicklig juridisk hjälp, allsköns bonusar i miljonklassen som de tilldelar varandra därför att de har den makten, långt större än det bidragsfusk som alltd varit ett så populärt samtalsämnen bland de välsituerade. — De utredningar om det lilla fuskets fakta som nu har publicerats är något i dessa tider så ovanligt som en klassanalys.