Min idé för några år sedan var att Sveriges nationaldag skulle infalla på midsommardagen. Det är den mest nationella festdagen för den stora majoriteten svenskar och numera också, tror jag, för senare års inflyttade vänner. Och det är ju redan en helgdag. Vi hade kunnat ha kvar annandag pingst och det är ändå inte många som vet vad som hände nån gång i historien den 6 juni. — Alla som har sett sig om i världen har väl iakttagit att gator och torg har namn efter ett visst datum. Det kan vara den 4 juni, den 25 auagusti och så vidare. Då handlar det för det mesta om någon revolution eller något fältslag. Nationella hjältar är ofta sådana som vunnit i blodiga militära sammandrabbningar. Det är märkligt ofta våld som gör nationella historiska figurer till hyllade personligheter. I Paris, för att ta det exemplet, vimlar det av namn på gator och torg efter franska militärer, fast Frankrike har förlorat alla krig sedan Napoleons nederlag. Ändå har Frankrike den 14 juli som nationaldagen till minne av franska revolutionens idéér. — I Stockholm finns Narvavägen, som påminner om hur Karl XII, som störtade Sverige i nöd och elände, vann slaget vid Narva. En lika fin gata borde kallas Poltavavägen, efter nederlaget i ett sanslöst svenskt krig. — Norrmännen har all anledning att fira den 17 maj. Den dagen, redan på 1840-talet, skapade de en egen demokratisk författning och kunde så småningom frigöra sig från Sverige. Här var höger och militärer emot upplösningen av unionen. Sedan lyckades svensk höger ända till 1918 hindra en lika modern svensk författning. Svensk nationalism byggde i århundraden på monarki, militärer och kyrka, inte konstigt att många var likgiltiga. — Finlands nationaldag handlar om nationens självständighet och även finländarna var före oss när det gällde politisk demokrati. — För min del har jag ända sedan barndomen försökt fly från knätofsmusik, allsång och kungsord.