Den borgerliga bilden av Håkan Juholt börjar nu klarna. Han beskrivs som en tönt, från landet, utan bildning, han skjuter från höften och ser ut som en lastbilschaufför. Jag har inte samlat exempel på detta klasspräglade politiska språk men det är tydligt nog. Idag, 17/6, finner jag i DN ytterligare exempel från en säkert välutbildad liberal. Juholt ”dundrar”, det är ”krut” och det är ”rallarsvingar”, och vad är väl rallare i denna akademiska kultur om inte en obildad arbetare. Juholt är, återigen, ostadig och ogenomtänkt och frågan är ”om han har vad som krävs för att bli statsminister”. — Så lär det fortgå, hur mycket Juholt än värnar om klassisk folkbildning. — Per Albin beskrevs på sin tid på liknande sätt, obildad arbetarpojke från Malmös arbetarkvarter. Wigforss som finansminister var enligt sådana auktoriteter ett skämt, visserlligen akademiker men med en doktorsavhandling i dialektsforskning, ”Södra Hallands folkmål”. Erlander var, liksom Juholt, okänd, enligt de tidigaa omdömena en ”nolla”. Ingen dålig utgångspunkt, sa Erlander och han hade ju humor från Värmland ch Lund, något som borgerliga ledarskribenter aldrig haft. De flesta minns väl Palme-hatet, överklassens hämnd. — Gamla socialdemokratiska ledare brukar paradoxalt nog ofta berömmas av de borgerliga. Om Per Albin sa man att Branting var bättre, om Erlander att Per Albin var bättre, Erlander jämfördes efter sin avgång med den förfärlige Palme, nu berömmer man rent av Palme. Borgerligheten har alltid gillat döda socialdemokrater, de var alltid bättre förr. — Ett argument kommer Juholt att klara bra. När statsministrern säger stt lågavlönade sjuksköterskor får mer pengasr i plånboken genom sänkta skatter kommer Juholt att dundra om att högavlönade alltid får mycket mer när skattrer sänks, vartill kommer att välfärden får relativt mindre och att klyftorna växer. Gärna för mig fler rallarsvingar.