Jag förundras över att så många kändisar gillar den lilla ön Furillen utanför Gotlands ostkust. Det tycks dessutom ha varit diverse bråk om byggnadstillstånd eller andra tillstånd på ön. Vad är så speciellt med Furillen, utom att namnet är vackert, kan läsarna kanske fråga sig — I den senaste artikeln, där några kändisar omnämns, finns en liten kommentar i förbigående enligt vilken kalksten någon gång för länge sedan ska ha brutits och exporterats härifrån. Det låter som om den gällde Hansa-tiden, 1400-1500-talet, då Gotland var en central handelsplats i Östersjön. Men jag kan berätta att det förekom långt senare och att jag har varit med under en mindre exotisk tid. — Jag var 17 år och var med en lastångare till Furillen. Då gick en lång pir långt ut i vattnet, dit det var djupt nog för fartygen, finns den piren kvar? På denna pir löpte en smalspårig järnväg där små vagnar förde ut kalkstenen, varefter de firades med en liten kran ner i lastrummen och tömdes. Mest minns jag det perfekta sommarvädret, kring första augusti, och det rena, fullkomligt genomskinliga vattnet, är det lika rent nu? Man kunde stå vid kajen och se roder och propeller och till och med fiskar. Gärna hoppade vi i sjön. Det var ett märkligt sommarställe redan då, dock inte för kändisar men väl för män på koleldade lastångare. — Vi lastade under tre dygn 1800 ton kalksten och ångade sedan upp i Bottenhavet, förbi Finngrundets fyrskepp, nu museifartyg i Stockholm. Bottenhavet var kav lugnt och havet under sommarnatten var, som Harry Martinson lärt oss, alldeles vitt, som mjölk. Så småningom fick vi lots vid Draghällans fyrplats utanför Sudnsvall och ankrade utanför Stockviksverken, söder om stan, där de tydligen behövde kalksten.