Samtidigt som jag läser om den norske massmördaren råkar jag vid ett besök i Tyskland hitta en nyutkommen skrift, utgiven av tidningen Zeit, som handlar om ”Hitlers krig i öster”. Här framträder unga tyska historiker, obenägna att som åtskilliga äldre framställa ”Hitlers krig” som främst en anti-bolsjevistisk kamp. Deras tes kom på modet under kalla kriget då debattörer från ultrahögern rent av kunde framställa kriget som berättigat. — En ny generation tyska historiker avfärdar denna tes, även om det också var fråga om hat mot kommunismen, som nazister kallade ”jude-bolsjevism”. De fundamentala idéerna var rasistiska och de centrala termerna var ”germansk folksgemenskap”, ”blodsgemenskap”, ”Heimat” och militära facktermer som ”dödskommanon”, Fiender var ”asiatiska horder”, ”mindervärdiga”, ”djur”. Sådana människor skulle mördas, dödas, gå under i svält, och detta gjordes klart i skrifter, tal, massmöten och kunde studeras i ”Mein Kampf”. Utanför Kiew mördades, för att ta ett exempel, 33.771 människor på två dagar 1941. — När jag var barn var det inte tal om en enstaka ”galning”, Det var övertygelser som så länge det gick bra för Hitler omfattades av stora delar av den tyska befolkningen, uppfattad som en ”kulturnation”. Dessa idéer stöddes av en effektiv krigsmakt som omfattade cirka tio miljoner män och, överraskande nog, även många kvinnor som hellre ville slåss än bara ställa upp som sjuksköterskor. — Vi lärde av Eichmann-rättegången att regimen kunde föredra att transportmedel användes för att frakta människor till dödsläger i stället för av krigsmakten som desperat krävde dem i kriget i Ryssland. — Jag häpnar över hur exakt den norske massmördarens idevärld liknar denna politiska och moraliska häxbrygd. — Visst spelade det tyska nederlaget i första världskriget och idéer om revansch en roll. Men rasismen var grunden för det helvete som nazisterna släppte loss. Beundransvärda yngre tyska historiker är på gång.