Från min veranda ser jag en liten del av Stockholms skärgård, Oxdjupet i norr, tallar och klippor i syd, solglitter på fjärden, barnkalas i sommarträdgårdarna. Vi är fjärran från världens centrala händelser. — Färjorna till och från Finland glider förbi, långsamt, trivsamt. De flesta är tysta, på natten som stora spöken, grön lanterna om styrbord, röd om babord, två topplanterner. — Från några jättefärjor dundrar ibland våldsam populärmusik och högt prat från enorma högtalare, hela fartyget skräller som ett absurt, gigantiskt musikinstrument, det ekar bland öarna. Varför reser dessa passagerare med båt, de kunde väl ha nog av allsång på Skansen, undrar man. — För de flesta av passagerarna är dessa båtar nog inga fartyg utan krogar, nattklubbar och hotellrum. Sällan ser jag människor ute på däck, få tycks uppskatta, förstå och blicka ut över världens vackraste skärgård. De sitter helt enkelt på krogen, gärna för mig. De är strängt taget inte ute på någon sjöresa. Jag föreslår att dessa färjor ligger kvar vid kajen i Stockholm, få passagerare skulle märka något, det blir billigare och det skulle vara en fördel från milösynpunkt. Om det avgörande är några kronor billigare sprit kunde rederierna dela ut rabattkuponger och passagerarna hämta ut spriten på systemet. — De internationella kryssningsfartygen är ofantliga etablissemang som fraktar mångmiljonärer. De bor 20-30 meter ovanför vattenlinjen, märker de att de befinner sig på vatten, undrar jag, vet de i vilket land de är. Kanske har de tråkigt, en dyr tråkighet i så fall. — Min erfarenhet av sjön är att jag befinner mig nära vatten och vind, känner av solsken, dis och regnbyar och observerar sjöfågel. Det är en annan verklighet.