Ska jag döma efter en tidningsartikel i DN (10/9) bör det nu råda stillestånd i religionsdebatten. Teologen Annika Borg och humanisten Christer Sturmark deklarerar att det inte längre finns anledning att bråka, inte ens om Guds existens. ”Humanismens normativa och moraliska innehåll sammanfaller i stort med Svenska kyrkans.” — Jaså? —  Min erfarenhet är att praktiskt taget alla betydande filosofer, därtill humanister, har motarbetats och förföljts av teologer och kyrkliga makthavare. Descartes gick i landsflykt till Holland, obekväm bland katoliker. Locke tvingades lämna England och skrev det mesta i Holland. Spinoza förföljdes av tre religiösa maktcentra, katoliker, reformerta och synagogan. Hume, den främste engelskspråkige filosofen, berövades en akademisk tjänst i sin hemstad Edinburgh efter intriger av teologer som i stället utnämnde en kristen som ingen kommer ihåg utom av denna anledning. Kant trakasserades av Preussens utbildningsdepartement när han skrivit att teologiska fakulteten inte borde ha överhöghet över de andra. Voltaire, som argumenterade för tolerans,  behöver jag väl inte ens nämna. Företrädare för mänskliga rättigheter, t ex Thomas Paine, förföljdes konsekvent av de kristna. 1800-talets liberala naturvetare avskyddes av kyrkorna och fallet Darwin hänger ännu kvar i debatten. Bertrand Russell hindrades från akademiska tjänster av konservativa kristna i England och USA. Modern svensk filosofi, Uppsala-skolan, vars främste företrädare var humanisten Axel Hägerström,  gavs skällsordet ”värdenihilism”. Kristen höger i USA är vapenhandlare som hatar liberaler av alla sorter. — Nu ska alltså allt sådant vara glömt i Sverige. Men jag glömmer inte.