Häromdagen blev det plötsligt en sommardag, förutsagd av smhi. Jag passade på att gå ut en tur med min lilla motorbåt för att en gång till i år leka skeppare. Det var sol och lagom bris ute på fjärden så det blev litet överstänk, friskt och skönt. En tremastad skonare dök upp och jag styrde fram under dess akter: det var VEGA av Gamleby, ett klassiskt gammalt skutsamhälle nere i Småland. De hade alla segel uppe, utom gaffeltoppseglen, och gled vackert fram mot Oxdjupet. Detta djup, en smal passage, var en gång i tiden fyllt av sten och grus för att hindra ryssen att tränga in. Här fanns den gamla fästningen Oscar Fredriksborg, där jag för decennier sedan gjorde militärtjänst i kustartilleriet. Hit upp har jag denna sommar brukat gå och vidare norrut mot en fyr som kallas ”Brödstycket” och den står mycket riktigt på en stenig ö som ser ut så. Därifrån har jag brukat gå antingen genom Lindalsundet eller rakt norrut i riktning mot Furusundsleden. Den leden minns jag väl alltsedan min barndom och ungdom när jag var med ett lastfartyg destinerat till hamnar i Norrland för att lasta trä. Det var alltid ljust, hela natten, och hamnarna i Norrland doftade trävaror, en gudomlig lukt som vi bar med oss med däckslasten över Nordsjön. Jag kom tillbaka till min brygga i kvällssolen och det är inte alltid lätt att ensam förtöja en båt, lätt som en tomlåda, om det blåser. Men jag fick hjälp av två vackra, kolsvarta flickor som metade på bryggan. Kanske fick de någon mört i detta för dem möjligtvis exotiska land. Jag känner mig hemma skärgården.