Svenska landslaget i fotboll ska kanske spela i Gdansk när sommaren internationella turnering drar igång, läser jag. Så dyker som så ofta historiska minnen upp när man blir så gammal som jag. Min far var befälhavare i en koleldad ångare och vi var med sommaren 1938, hela familjen, och anlände till Danzig (som stan då hette) för att lasta koks. Detta skulle inte ha varit det minsta märkvärdigt om det inte vore för ett alldeles speciellt minne. I de gamla kvarteren, alldeles lika Gamla stan i Stockholm, hamnade vi i en jublande folkmassa och iakttog nazistflaggor, röda med hakkors på, som dominerade stans centrum och hängde ut från massor av fönster. Jag var knappt åtta år och förstod föga. Men jag skrev i ett brev till en morbror, också sjökapten, att en gubbe som hette Goebbels (hur jag stavade det, kan jag undra) skulle tala. Ropen som skallade var, enligt vad jag lärt mig senare, ”Heim ins Reich”). Det var den tyska borgarklassen i Danzig som krävde att denna ”fristad” skulle förenas med det nazistiska ”Tredje riket”. Den polska minoriteten hade föga rättigheter utan tillhörde enligt nazistisk myt de mindervärdiga slaviska raserna. Vi lämnade Danzig den 27 juni och gick till Gävle med 1742 ton koks, ser jag i mitt gamla dokument. Året efter kom vi till det närbelägna polska Gdynia. Där talade man om det krig de fruktade och det började ju också i Danzig den första september 1939. — När ryssarna kom i början av 1945 sköt de stan sönder och samman, kanske som hämnd för än värre tyska gräsligheter mot ryssarna. Jag kom dit med min far 1948 och vi traskade omkring bland ruiner och tegelstenshögar där folk bodde i källare och gamla spårvagnar gnisslade sig fram. Men polackerna har byggt upp Danzigs gamla centrum stilenligt och jag har varit där ofta sedan dess. Res gärna dit.