Vi lever i en tid då politikerna i flera länder går in för att stimulera till mer jobb. Det gäller ju också i Sverige där politik med rätta handlar om ”jobben”. En fråga för vänstern, av olika slag, är om den politiken leder till ökade sociala och ekonomiska klyftor. Högern vill däremot enligt sin tradition inte tala om klassklyftor, klassamhälle, osv, eftersom de utgår från att nationen är fosterländskt enad. — Den engelske historikern Eric Hobsbawm, marxist från början, nu respekterad i alla läger, har en tes om detta som jag uppskattar. Det behövs ”stimulans” för att folk ska arbeta, brukar man säga  inte minst från borgerligt håll och det kunde väl alla hålla med om. Inom det privata näringslivet heter det på svensk-engelsk-amerikanska gärna ”incentive”. Akta er för den sortens ord! — Det betyder i praktiken, menar Hobsbawm, högre löner för de rika och lägre löner för lågavlönade. Det är alltså olika slags ”stimulans” till mer arbete, enligt Hobsbawms (och min) klassanalys. Och klassanalys behövs alltid, inte minst i dessa dagars Sverige.