Elisabeth Åsbrink har skrivit en intressant roman/historieberättelse, ”Och i Wienerrwald står träden kvar”. Den har med rätta fått ett romanpris. Men den aktualiserar frågan om hur en skönlitterär bok förhåller sig till den historiska sanningen och bedömningen. Kamprad förekommer som en bifigur och inte oväntat är det han som mest förekommer i tidningsartiklarna. — Boken är laddad med indignation över Sveriges politik under andra världskriget. Regering och folk framställs som fega anpasslingar till det nazistiska Tyskland och det är ju nu nästan allmängods bland unga debattörer. Jag menar att detta är en dålig historieuppfattning. — Vi hade en samlingsregering, fyra partier, vars demokratiska uppdrag, stött av en stor folkmajoritet, var 1) att hålla Sverige utanför kriget och 2) klara folkförsörjningen. Alla småländer hade samma förhoppning, fast tyskarna anföll Holland, Belgien, Danmark och Norge. Vi hade Hitler och Stalin nära våra gränser, i full verksamhet, ryssarna hade angripit Finland. Att då beskriva vår regering och i realiteten hela folket som fega och omoraliska är föga genomtänkt. Skulle vi ha anfallit Tyskland eller Ryssland för att framstå som modiga? Man kritiserar malmtransporterna till Tyskland. Men tyskarna hade kunnat invadera norra Sverige från Norge och ta malmfälten om vi sagt nej. Vi handlade också med västsidan genom lejdtrafiken, vilket sällan nämns. Man förbiser framför allt att halva svenska handelsflottan, som hamnat utanför Skagerackspärren 1940, var i de allierades tjänst t ex i konvojer över Nordatlanten med krigsmateriel till England och Sovjetunionen. (Jag har hört även till synes bildade personer medge att de inte ens känner till vad uttrycken utanför resp. innanför ”spärren” betyder.) Vår enda handelsparter i Europa var Tyskland, varifrån vi parallellt med malmexporten köpte kol, koks och gödningsmedel, oundvikliga för vår försörjning. — Samlingsregeringen borde inte ha förbjudit tidningar, Sverige kunde kanske ha medgett färre transporter av tyska soldater mellan Tyskland och Norge. Men i stort sett fanns inga alternativ och ingen folkopinion för äventyrspolitik. — Den bästa boken om detta ämne är professor Klas Åmarks ”Att bo granne med ondskan”. För övrigt är jag är jag skeptisk mot dem som nu anser sig ha högre moral än svenska folket och dess samlingsregering hade då, när det  gällde nationens överlevnad som demokratiskt samhälle och besluten var mycket svåra.