Ett ord har nu blivit en politisk modeterm: tydlig. Olyckliga politiker, upp till ledarnivå, säger sådant som ”vi måste bli tydligare”. Jag har hört det från ledande socialdemokrater, moderater, centerpartister och särskilt mycket från kristdemokraterna med hänvisning till deras dimmiga ”värdegrund”. Men de tycks inte alls bli klarare och mer begripliga i sitt politiska språk. Det erinrar mig om president Nixon, som brukade säga: ”I want to make one point perfectly clear”, varefter följde ett ohyggligt bludder. — Risken för en politiker att försöka bli tydlig är att felaktigheter och dumheter blir ännu tydligare. Vad hjälper det, kan man undra, att Juholt blir tydligare om hans olika uttalanden inte går ihop. Bara motståndare tycker väl att det är bra att moderaternas (som jag ser det) traditionella  hjärtlöshet mot svaga blir ännu tydligare.  Inte är det något framsteg att Maud Olofssons oavbrutna bjäbbande mot socialdemokraterna ersätts av en möjligtvis mer akademisk variant. Och inte vill väl kristdemokraterna att deras kodspråk ”frihet för familjen” översätts till realiteter, nämligen hemmafrubidrag. — Inom diplomati och andra internationella krångligheter finns en professionell teknik som går ut på att genom smarta formuleringar dölja motsättningar och komma fram till en uppgörelse, inom EU ofta kallad ”historisk”. Så borde det inte vara norm inom vår inrikespolitik, tycker vi som tillhör den vänsterintellektuella folkrörelsen.