Det gläder mig att ”Röde Orm” kommer ut i ny upplaga. Det som jag i mina senare tonår först läste av Fran G Bengtsson var dock inte denna succéroman utan hans essäer. Jag fäste mig vid hans humanistiska lärdom, även om den ibland kunde förefalla excentrisk. Frans G var kulturkonservativ och ofta rent av gnällig intill gränsen för det reaktionära, och det kunde jag väl reta mig på. Men jag har definitivt i mitt bagage en god dos kulturkonservatism alldeles själv: David Hume, Schopenhauer och Joseph Conrad hör till den traditionen. — Det finns de som tror att kulturkonservatism skulle hänga ihop med nazism, eller åtminstone med förståelse för nazistsympatisörer. En annars klok historisk skribent har gjort en sådan förhastad kommentar om Frans G. Men det var från sin humanistiska utgångspunkt som  han avskydde nazismen, och den var ju högst aggressiv under hans levnad. Han  såg nazistiska politiker som vulgära folktalare och demagoger och han benämnde dem ”kriminaldårar”, alldeles särskit efter den tyska ockupationen av Danmark och Norge. Han hade planerat att efter boken om Karl XII skriva en biografi om Karl X Gustav men avstod och sa att inte kunde han skriva om en kung som härjade Polen och tågade in i Danmark. — Det fanns en bildad konservatism som föraktade småborgerlig högerpopulism och det kan man väl påminna om än i dag.