Offentliga personer med dålig språkkänsla har alltid föredragit långa ord även när det finns korta som är bättre. Det har jag ibland retat mig på fast jag borde väl sluta bry mig. Nu säger och skriver de flesta ”lagstiftning” fast de helt enkelt  menar ”lag”. Ständigt hör eller läser jag ”gällande lagstiftning”, fast man menar ”gällande lag”. Ordet ”lagstiftning” betecknar ju en procedur, stiftande av lag. Man säger ”regelverk” i stället för ”regler”, fullkomligt i onödan. Snart säger ingen högtravande offentlig person ”nu” eller ”idag” utan ”i nuläget” och ”i dagsläget”. — Kanske anses långa ord mer vördnadsbjudande än korta, trots att detta är en språklig plåga. Det är säkert också en vana från politiska debatter och, kanske än mer, utredningsprosa. Man kunde tänka sig att journalister och författare professionellt alltid föredrar kortast möjliga texter. Men det kan man inte vara säker på: en poet uppfann uttrycket ”problemformuleringsprivilegiet”, faktiskt ganska frekvent sedan dess i det politiska språket. I kvällstidningar kan man i stället för ”sammanträde” skriva ”blixtinkallat krismöte” men det är kanske en annan historia. — Det hade varit bättre om statsminister Reinfeldt hade sagt ”svenskar” och inte ”etniska svenskar” men här finns ju en viss skillnad i betydelse och rent av i moral. ”Etnisk” är en term som enligt ordboken handlar om folk, ras och stam. Jag är oföränderligt helt enkelt etnisk skåning. Kanske Reinfelde tillhör en exotisk Täby-kultur, värd att utforskas av etnologer.