Nu hyllas Rousseau därför att han föddes för 200 år sedan. Han omnämns som upplysningsfilosof och i åtminstone två svenska publikationer, Axess och DN, skriver lärda män att de föredrar Rousseau framför Voltaire.  — Rousseau var inte upplysningsfilosof fast han levde under den franska upplysningstiden. Det avgörande, om man menar något med upplysningsfilosofi, var avmystifiering, tron på vetenskap och teknik som grundläggande för framsteg, individens fria tänkande gentemot de religiösa auktoriteterna och politisk tolerans. Rousseau lanserade tidigt en mystifierande uppfattning om naturen, mot modern vetenskap, hans politiska budskap byggde på en metafysisk idé om folkviljan, i kontrast till individens frihet. I hans teser om socialt kontrakt ingick en idé om att individen bör lyda folkvijan sådan den utformades kollektivt under ledning av en ”suverän” . Han drev dessa tankar intill formuleringen att den enskilda ska ”tvingas att bli fri”. Sådana idéer hänger ihop med tysk romantik, inte med rationella upplysningsidéer. Hans begrepp om folkviljan återfinnes under senare epoker i tysk politisk metafysik enligt frasen ”Blut und Boden” och i absurd kommunistisk propaganda om ”folkdemokrati”. Termen ”folk”, ”das Volk”, inom tysk anti-demokratisk ultrahöger, känner vi ju. Sådant kan härledas från Roussaus begrepp om ”volonté general”. — Jag föredrar Voltaire, en äkta upplysningsman.     

Så märkvärdigt att den nya arenan, mest en fotbollsarena, antar jag, ska heta ”Friends Arena”. Tidigare kallades den, om jag minns rätt, någonting som hade med Swedbank att göra, vilket väl återspeglade den materialistiska historieuppfattningen. — ”Friends” betyder ”kväkare”, en amerikansk frikyrklig sekt som bildades på 1600-tslet och finns än. De ogillade praktfull ritual inom både protestantiska statskyrkor och katolska kyrkor. De har i århundraden haft någon sorts social verksamhet främst i USA men även i England. De stod för pacifism även inopportunt i kontroversiella politisk lägen. Och de fick Nobels fredspris 1947. — Men vad i hela fridens namn har arenan i Solna med kväkarna att göra? Amerikaner som förmodligen väntas besöka arenan kommer att undra över om kväkarna har varit med och finansierat en arena för fotboll, ridtävlingar, osv, och varför. Finns det kväkare i Solna? Tillhör de numera kända beslutsfattarna där någon svensk sekt? Ordet ”kväkare” syftade på grodor och var deras religiösa motståndares skällsord men det tog de över som en humoristisk protest mot etablissemanget. — Jag undrar bara om det finns någon förklaring till det sällsamma namnet på Solnas helt visst så småningom ståtliga idrottsarena. 

Som gammal skribent och därtill kolumnist har jag börjat undra över vad som alldeles tydligt är en trend sedan några år. Kolumnister skriver numera i övervägande utsträckning om sig själva. Jag har under ca en månad samlat ihop en godtyckligt utvald hop kolumner i avsikt att försöka utröna hur många kolumner som handlar om en sakfråga och hur många som handlar om skribenten själv. Min ovetenskapliga metod bestod helt enkelt i att se hur ofta ordet ”jag” användes redan i ingressen. Men nu har jag gett upp, eftersom näst intill alla kolumnister har sig själva i ingressen. Ett tiotal under en månad börjar rent av med ordet ”jag”. — Man kunde tro att kolumnister traditionellt förmedlade kunskaper, som de i sin privilegierade situation hade tid att förvärva. Eller att de haft förmånen av studieresor och reportageresor och därför hade något att speciellt att berätta. Det gällde kanske rent av någon sorts folkbildningsambition. — Även litteraturkritiker skriver eller talar nu ständigt om hur de upplever de verk de recenserar. Så skrev inte t ex Karl Vennberg, Bengt Holmkvist och Olof Lagercrantz, i varje fall inte ofta. Det påminner om sportskribenter som berättar hur de upplever segrar och nederlag, eller de idiotiska  intervjufrågorna ”hur känns det”, osv. — Jag undantar ledarskribenter och Johan Hakelius, en borgerlig lustigkurre som har läst Chesterton.    

Så märkvärdigt att Lenin dyker upp i svensk debatt, det var länge sedan sist. Lenin upprättade vad han kallade ”proletariatets diktatur” och ville ”krossa”, ”likvidera” borgarklassen. Hans partiteori gick ut på att en liten ”järnhård” elit skulle styra ”med järnhand” och terror var ”oundvikligt”. Partiorganisationerna måste periodiskt ”rensa ut småborgerliga element”. Eftersom det pågår en tidningsdebatt i ämnet kan jag nämna att borgerliga tidningar, som leddes av kapitalister och skurkar,  skulle avskaffas. ”Partipressen måste ställas under centralkommitténs kontroll”. Demokrati definierade han så här: ”Den sovjetiska socialistiska demokratin är icke oförenlig med en persons diktatur; klassens vilja förverkligas tidvis av en diktator”. LenIn ogillade mänskliga rättigheter: ”Vi ska inte låta oss bli lurade av högtidliga slagord om frihet, jämlikhet och majoritetens vilja. Sådana fraser är struntprat”. — Jag har alltid tyckt att Rosa Luxemburg var intressant. Hon trodde på det socialistiska samhällets framtid och internationell fred under arbetarklassens ledning och hon kritiserade Lenin. Hennes vision visade sig vara en illusion. — Det fanns bara en liten klass av industriarbetare i dåvarande Ryssland och Marx trodde aldrig att den socialistiska revolutionen skull inledas i detta oändliga gamla bondesamhälle. Den avgörande motsättningen gäller elitparti eller parlamentarism med allmän och lika rösträtt.  

Här, längs denna klassiska led, har jag mitt promenadstråk.Numera passerar här fritidsbåtar men också ett och annat lastfartyg, ofta med sand i lastrummen, till och från Mälaren. Hit kom jag som mycket ung 1952 med en stimbåt, koleldad ångare, lastad med koks från Lübeck. Då var detta ett industriområde, vars historia Tora Dahl och Per Anders Fogelström har skrivit, med kol- och koksupplag, en anläggning för importerat salt, sjömanskrogar och kaféer och, faktiskt, buss 59, liksom nu. — Jag skulle resa hem till Skåne och min far bad mig ta med en flaska whisky. Vi hade rekognoserat och iakttagit från däck hurusom en tullare var tjugonde minut brukade komma cyklande runt hörnet vid ett magasin. Jag spände fast flaskan med livremmen under regnrocken och just när tullaren hade passerat gick jag snabbt genom gränderna upp till buss 59, varifrån jag tog mig in till skeppshandlare Ingemansson vid Järntorget i Gamla Stan. Där deponerade jag whiskyflaskan och han visste vad det handlade om. Ett par dagar senare tittade jag in i hans affär, hämtad flaskan och fortsatte till Centralen och reste hem. — Av denna händelse lär man sig en del om Hammarbyledens historia. Men framför allt lärde jag mig att ingenting skapar så god relation mellan far och son som när man smugglar sprit tillsammans.

Nu är de på gång igen, högerfolk som ger sig på vänsterradikala, kritiker av kulturradikalismen. Så har de hållit på, sedan ryska revolutionen. — Jag brukar tänka igenom vilka svenska författare som sedan dess mer eller mindre tillhört kulturvänstern. Dit hör arbetarförfattarna, födda och uppväxta med klasskänsla, t ex Eyvind Johnson, Vilhelm Moberg, Ivar Lo, Lubbe Nordström, Harry och Moa Martinson, Dan Andersson, Artur Lundkvist, Stig Sjödin. Gustaf Hellström, från början småborgerlig, skrev den klassiska romanen om svenskt ståndscirkulation, klassmedveten. Jag tänker på de radikala vännerna Elin Wägner och Karin Boye, den senare ibland betecknad som kommunist, därtill Karl Venberg, Per Anders Fogelström och Göran Sonnevi. Och var Sara Lidman, Torgny Lindgren och P O Enquist återfinns är nog klart. Hasse och Tage stod väl närmast för en intelligent vänsteranarkism, liksom Stig Dagerman. Astrid Lindgren avskydde högern. Till och med Olof Lagercrantz blev utskälld från höger, åtminstone på äldre dagar. Jag kan bra komma på två någorlunda betydelsefulla högerförfattare från den här perioden, Fredrik Böök och Sven Stolpe. — Högern som nu regerar Sverige, framstår under dessa år som förmöget folk vars kreativa begåvning gäller krav på lägre skatter. — Dock tycks borgerligheten ändå läsa vänsterförfattare, åtminstone när de är döda.