Här, längs denna klassiska led, har jag mitt promenadstråk.Numera passerar här fritidsbåtar men också ett och annat lastfartyg, ofta med sand i lastrummen, till och från Mälaren. Hit kom jag som mycket ung 1952 med en stimbåt, koleldad ångare, lastad med koks från Lübeck. Då var detta ett industriområde, vars historia Tora Dahl och Per Anders Fogelström har skrivit, med kol- och koksupplag, en anläggning för importerat salt, sjömanskrogar och kaféer och, faktiskt, buss 59, liksom nu. — Jag skulle resa hem till Skåne och min far bad mig ta med en flaska whisky. Vi hade rekognoserat och iakttagit från däck hurusom en tullare var tjugonde minut brukade komma cyklande runt hörnet vid ett magasin. Jag spände fast flaskan med livremmen under regnrocken och just när tullaren hade passerat gick jag snabbt genom gränderna upp till buss 59, varifrån jag tog mig in till skeppshandlare Ingemansson vid Järntorget i Gamla Stan. Där deponerade jag whiskyflaskan och han visste vad det handlade om. Ett par dagar senare tittade jag in i hans affär, hämtad flaskan och fortsatte till Centralen och reste hem. — Av denna händelse lär man sig en del om Hammarbyledens historia. Men framför allt lärde jag mig att ingenting skapar så god relation mellan far och son som när man smugglar sprit tillsammans.