Som gammal skribent och därtill kolumnist har jag börjat undra över vad som alldeles tydligt är en trend sedan några år. Kolumnister skriver numera i övervägande utsträckning om sig själva. Jag har under ca en månad samlat ihop en godtyckligt utvald hop kolumner i avsikt att försöka utröna hur många kolumner som handlar om en sakfråga och hur många som handlar om skribenten själv. Min ovetenskapliga metod bestod helt enkelt i att se hur ofta ordet ”jag” användes redan i ingressen. Men nu har jag gett upp, eftersom näst intill alla kolumnister har sig själva i ingressen. Ett tiotal under en månad börjar rent av med ordet ”jag”. — Man kunde tro att kolumnister traditionellt förmedlade kunskaper, som de i sin privilegierade situation hade tid att förvärva. Eller att de haft förmånen av studieresor och reportageresor och därför hade något att speciellt att berätta. Det gällde kanske rent av någon sorts folkbildningsambition. — Även litteraturkritiker skriver eller talar nu ständigt om hur de upplever de verk de recenserar. Så skrev inte t ex Karl Vennberg, Bengt Holmkvist och Olof Lagercrantz, i varje fall inte ofta. Det påminner om sportskribenter som berättar hur de upplever segrar och nederlag, eller de idiotiska  intervjufrågorna ”hur känns det”, osv. — Jag undantar ledarskribenter och Johan Hakelius, en borgerlig lustigkurre som har läst Chesterton.