Nu är de på gång igen, högerfolk som ger sig på vänsterradikala, kritiker av kulturradikalismen. Så har de hållit på, sedan ryska revolutionen. — Jag brukar tänka igenom vilka svenska författare som sedan dess mer eller mindre tillhört kulturvänstern. Dit hör arbetarförfattarna, födda och uppväxta med klasskänsla, t ex Eyvind Johnson, Vilhelm Moberg, Ivar Lo, Lubbe Nordström, Harry och Moa Martinson, Dan Andersson, Artur Lundkvist, Stig Sjödin. Gustaf Hellström, från början småborgerlig, skrev den klassiska romanen om svenskt ståndscirkulation, klassmedveten. Jag tänker på de radikala vännerna Elin Wägner och Karin Boye, den senare ibland betecknad som kommunist, därtill Karl Venberg, Per Anders Fogelström och Göran Sonnevi. Och var Sara Lidman, Torgny Lindgren och P O Enquist återfinns är nog klart. Hasse och Tage stod väl närmast för en intelligent vänsteranarkism, liksom Stig Dagerman. Astrid Lindgren avskydde högern. Till och med Olof Lagercrantz blev utskälld från höger, åtminstone på äldre dagar. Jag kan bra komma på två någorlunda betydelsefulla högerförfattare från den här perioden, Fredrik Böök och Sven Stolpe. — Högern som nu regerar Sverige, framstår under dessa år som förmöget folk vars kreativa begåvning gäller krav på lägre skatter. — Dock tycks borgerligheten ändå läsa vänsterförfattare, åtminstone när de är döda.