Man kan visserligen inte ha semester när man är pensionär. Men det går bra att drömma sig tillbaka till kuster, fyrar och fartyg. Jag läser den nyutkomna boken ”The Science of Navigation” och får på nytt veta att fyrar sällan behövs numera, då gällde var gammaldags men ännu fascinerande navigeringskonst. Nu är det samma sorts apparater på oceanfartyg som i bilar. — Jag har läst böcker i ämnet, det finns sällskap som slår vakt om klassiska fyrar med vackra namn och några fyrar har rent av blivit sommarbostäder. De är trots allt egendomligt att så många författare skildrar fyrar sommartid från land, de har tydligen kört bil till fyren. Fyrar ska ses från havet, gärna i skitväder, det är vad de är till för. — Jag minns en vinternatt på Kattegatt, på väg norrut i nordostlig kuling, fartyget, barlastat, gjorde häftiga s k bottenslag i motsjön, det small som kanonskott, ”som om hon föll på något hårt”, skrivet Joseph Conrad i stormskildringen ”Typhoon”. I gryningen flaggade vi efter lots vid Vinga. Vackrast var somrarna på Bottenhavet, ljust på natten, sjön såg ut som mjölk, skriver Harry Martinson, en perfekt iakttagelse som så ofta. Fyrskeppen, t ex Finngrundet i södra Bottenhavet, är nu borta, några gör tjänst som museifartyg för turister, gärna för mig. Till och med Almagrundets fyrskepp utanför Sandhamn är borta, där ankrade vi i tjocka en sommarmorgon för länge sedan, på väg till Stockholm. — Ack ja.