Många har säkert varit mer intresserade av allsvenskan i fotboll än av Olympiaden och än mer efterhand som den pågått. Svenskar har ju inte, som sportjournalisterna begär, tagit ett antal GULD, inte så mycket annat heller. Nu skrivs artiklar om sport med så komplicerade idéer att jag föga begriper. Nog har jag genomträngt svåra filosofiska texter men jag klarar inte av vad annars så utmärkta skribenter som Torbjörn Tännsjö och Lena Andersson menar i frågor om idrottsfilosofi. Det är i varje fall något negativt, någon sorts avståndstagande. — Ack, så barnslig jag kan vara. Jag ägnade mig åt idrott sedan 11-12-årsåldern och det var helt enkelt roligt. Vi hade inte några teorier om tävlingsmentalitet och sportprestationer. Under större delen av 50-talet, historia nu förstås, ägnade jag mig åt löpning, mest 400 meter. Det var en underbar sträcka förenad med eufori när man orkade igenom hela loppet, även de sista, hårda hundra meterna. Som bäst gjorde jag 50.5 (på kolstybb) och sådana tider räckte bra i södra Sverige, någon gång också längre norrut. Jag var med om en tredje plats i SM på 4×400 meter på Slottskogsvallen i Göteborg 1956, (för att skryta). Det krävdes träning året runt, vi var i ett trivsamt gäng, med klubbkänsla än idag. I Lund träffade jag studenter men i vår klubb också många med vanliga yrken, en oas för jag ville inte bara vara plugghäst. Jag tänker på den tiden och det är högst meningsfullt.