Bland den senaste tidens episoder i svensk politik fäster jag mig särskilt vid utbildningsminister Björklunds idé om ettårigt gymnasium för skoltrötta elever. Det betyder okvalificerad utbildning för elever från hem med svag studietradition. Vi vet vad det handlar om: bibehållna eller ökande klassklyftor. Det vet ministern också så det är precis vad han vill ha. Och han har ju ofta med gillande talat om något han kallar ”nivågruppering”, som rangskalor i det militära. —  Jag är inte ensam om att redan från ungdomen se den sortens klassklyftor, för jag gick på den gamla tidens gymnasium. Det var övervägande borgerligt, elever, lärare, samhällsuppfattning. Om det var något som från början inspirerade mina första politiska värderingar så var det idén att utbildning skulle reformeras så att sociala och ekonomiska klyftor minskade. Vår nuvarande regering är – inte oväntat trots moderaternas prat om det nya arbetarpartiet – intresserade av motsatsen, borgarklassens makt i kraft av överlägsen utbildning. — Jag träffade i yngre dagar en kamrat från Lund som blivit lärare. Han berättade att han bland annat undervisade elever som gick på ”fordonsteknisk linje”. De gillade att meka med bilar och motorcyklar. Kan de vara intresserade av litteratur, till och med poesi, undrade jag. Det går, sa han, och det är en utmaning för ambitiösa lärare. De lärarna har nu föga stöd av regeringen.