Det finns all anledning att sympatisera med dem som kräver att förhållandena i Gaza uppmärksammas. Gaza är ett fängelse för ett par miljoner palestinier. Jag läser i en initierad artikel i ”The New York Review of Books” att invånarna där alltmer markerar att de står nära Muslimska Brödraskapet, som nu är den starkaste politiska faktorn i Egypten. Det finns palestinier i Gaza som vill knyta den tätbefolkade enklaven närmare Egypten. Hamas blir allt starkare, en följd av den skoningslösa ockupationspolitik som Israel-USA bedriver. — Ingen politiker i USA kan säga ett vettigt ord om Mellanöstern-konflikten under valrörelsen. Men nu växer även i USA insikten att Israel-USA:s politik blir alltmer orimlig. Böcker av amerikanska judiska författare argumenterar i den riktningen. — Idén om två stater är  överspelad eftersom Israel alltmer förstärker ockupationen och utbyggnaden av judiska bosättningar på palestinsk mark. Det finns bara en stat. Jag läser i min amerikanska tidskrift: ”… en diminutiv, amputerad stat, omringad av Israel, beroende av dess godtycke, baserad på israelernas erkännande och som följd därav ett slut på konflikten, är inte något att kämpa för.” – ”Någon dag, men inte nu, är tiden inne för Palestina och Jerusalem.” – ”Ingen är idag angelägen om en tvåstatslösning.” — Den västerländska linjen består enligt min mening av två idéer: 1) Glöm aldrig förintelsen. 2) Glöm palestinierna.