När den kinesiske författaren Mo Yan fick Nobelpriset kritiserades han av svenska skribenter, mer eller mindre hårt, för att han inte tillräckligt tog avstånd från regimen i Kina. Många jämförde honom med en modig författare, Liu Xiaobo, som dömts till elva års fängelse, vartill kommer att hans familj har ett helvete. Dessutom omnämns en annan författare, Liao Yiwu, som skrev dikten ”Massakern” om händelserna på Himmelska fridens torg 1989. ”Han fängslades och lever numera i exil, efter år som hemlös gatumusiker i kinesiska städer.”  Den helt visst berättigade frågan ställs: ”Vad kan vi i Sverige göra?” — Jag kan inte komma ifrån att det finns något moraliskt svårbemästrat i sådana frågor. Här sitter ”vi” i våra hem i världens rikaste och tryggaste miljö, eller på mediernas rättänkande redaktioner, och begär att kinesiska intellektuella bör ta risken av till exempel elva års fängelse och skoningslös förföljelse av deras familjer. Vi kanske rent av känner oss ädla. Samma mönster upprepas ju ofta så snart diktaturer diskuteras och kritiseras. —  Detta är kanske också ofrånkomligt och helt visst skrev jag i samma anda under mer aktiva år. Men det finns ändå något moraliskt plågsamt i dessa så självsäkra uttryck för rätt moral.