Häromdagen publicerades en undersökning som rangordnar världens länder. Det är en ansedd brittisk ”tankesmedja” som gör sådana försök. De tar hänsyn inte bara till ekonomin utan också till utbildning, hälsa, säkerhet, korruption, personlig frihet, möjligheter för entreprenörer och socialt kapital. ”Länder som det går bra för kombinerar socialt ansvarstagande med personlig frihet”, sa chefen. Det visar sig att tre länder ligger högst: Norge, Danmark och Sverige. Efter Australien, Nya Zeeland och Kanada kommer sedan Finland, Nederländerna och Schweiz. USA kommer på tolfte plats. — Jag funderar en smula på detta. Vi tillhör de mest anständiga länderna i världen. Men en stor del av vår debatt och inte minst vad kulturarbetare inom litteratur och teater för fram är att det svenska folkhemmet har avrustas, att det blir allt värre och att det mesta är botten. Det s k miljonprogrammet för bostadsbyggande från 60-talet och framåt är ett elände. En omtyckt variant går ut på att folk i städernas villaområden har ett helvete. — Men invandrare som kom från slum i något fattigt, kanske våldsamt land till bostäder i miljonprogrammets hus kom till ett paradis. Jag minns hur jag i Calcutta 1968 deltog i en konferens där jag på frågan om våra politiska problem var tvungen att nämna bostadsbristen. Folk på trottoarerna, ofta med små barn, började då gå och lägga sig i bruna säckar bredvid rännstenen och pumpen.