Nu läser jag, för andra gången, Edward Gibbons klassiska ”Romerska rikets nedgång och fall”, en relativt ny engelsk version, tre band om tusen sidor vardera. Den sortens böcker passar en pensionär som livet igenom mest ägnat sig åt vad vi lärde i småskolan, läsa och skriva. Gibbon levde vid mitten av 1700-talet, beskriver sig som ”filosofisk historiker” och var skeptisk som vännen David Hume. Han övergick till katolicismen som student i Oxford men återomvände sig till protestantismen. — Med tanke på valet i Italien noterar jag två orsaker till romarrikets nedgång och fall: korruptionen och maffian. Därtill kom hoten och kontroverserna med ”germanerna”, tyskarna. Tiden är perioden från Kristi födelse och tolv hundra år framåt, då medeltiden började. Religiösa strider, med gräsligheter och grymheter, tortyr och dödsstraff i kamp mellan oliktänkande, kättare, avfällingar, osv, förekom hela tiden. Och nu ser vi religiösa, ofta hänsynslösa motsättningar runt om i vad som då var romerska provinser. Allt går igen. — Gibbon kan beskriva t ex ”moraliskt nergångna romare, befläckade med de värsta synderna, rikedom och slavar”. Detta har ju gällt hela västvärlden, från kolonialism till världskrig och avarter av kapitalism. Mitt favoritcitat är följande: ”De flesta kungligheter skulle, om de berövades sina storstilade klädnader och kastades nakna ut i världen, omedelbart sjunka ner till de lägsta skikten i samhället, utan hopp om att komma upp från mörkret.” — Jag kan inte avstå från att påpeka att Gibbon är en språkkonstnär, en av de främsta stilisterna som skrivit på engelska.